Göteborg var lika behagligt som alltid den hösten. Nästan lika vacker som hon och utan tvivel mycket lyckligare än hon. För mig blev det en höst fylld av eftertänksamhet. Staden kunde jag betrakta och beundra när helst jag kände för det, men min tid med henne var över. Hon som hade tagit mig till himlen flera gånger om var plötsligt ensam orsak till min melankoli. Jag var fast i ett ögonblick av sorg, lidande och ängslan. Ensam i en stad som var lycklig när jag själv var sorgsen. Tiden stod stilla i Göteborg.

En sekund.
Två sekunder.
Tre sekunder.

Vindarna var kraftigare än på mycket länge den hösten. Mitt hår var längre än någonsin. Det var en ny tid i samma gamla stad. Jag tror tiden väntade på att jag skulle gråta ut min saknad för henne, men när jag inte gjorde det gick tiden sakta vidare utan mig. Men min melankoli hade inga avsikter att lämna mig ensam med höstvindarna. Jag hade frivilligt lämnat min lustgård och det enda som fanns kvar var tomhet. Göteborg väntade tålmodigt på pojken som blev man, och som blivit pojke igen. Själv väntade jag på att tiden skulle gå och samtidigt läka mina sår. Och tiden gick. Sakta.

En minut.
Två minuter.
Tre minuter.

Jag hade mycket att tänka på den hösten. Jag, en pojke med författardrömmar, som inte hade skrivit en rad på flera år, insåg plötsligt att livet inte var som jag hade föreställt mig. Jag hade gått vilse i min egen stad. Jag var så långt borta från min själ att jag inte längre förstod mina egna känslor. Tungsintheten fanns fortfarande där, trots att minutvisaren rörde sig nu. Men jag började förstå min melankoli. Först begrep jag lite. Sedan lite till. Minuterna jag inte tänkte på henne blev fler och fler. Timmarna som solen sken över Göteborg blev dock färre och färre. Jag hörde hennes röst då och då, men det var inte som förut.

En timme.
Två timmar.
Tre timmar.

Hösten gav slutligen vika, men jag minns att det saknades snö den vintern. Men kylan hade Göteborg i ett järngrepp. Hennes hjärta var också kallt. Vi fortsatte höras av, men jag visste inte hur hon kände sig. Jag minns att jag aldrig frågade. Jag var rädd att mista henne, trots att hon redan var förlorad för längesedan. Min melankoli väckte mig tidigt varje morgon och kysste mig godnatt sent varje natt. Varje dag väntade jag på ett mirakel tillsammans med alla barnen som väntade på den första snön. Snöfallet kom, men mitt mirakel lät vänta på sig. Jag stod på korsvägen och längtade efter en spårvagn till lyckan, men snöovädret gjorde att jag knappt kom hem.

En dag.
Två dagar.
Tre dagar.

I tomheten lärde jag känna mig själv den vintern. Jag tog hand om mig själv och var vackrare och starkare än någon gång tidigare i mitt liv. Men jag var också ensammare än någonsin. Fortfarande hördes vi av och ibland träffades vi till och med. Det slutade alltid på samma sätt. Hon grät. Och jag ville gråta. Men jag fällde inga tårar. Trots att det var en lycka att träffa henne var det samtidigt en plåga för oss båda. Vi torterades med hopp. Min melankoli lät mig sova längre på nätterna, men hemsökte mig fortfarande under dagarna. Jag var trasig, men för var dag som gick lärde jag mig något nytt om mig själv. Min nyvunna kunskap gav mig styrka.

En vecka.
Två veckor.
Tre veckor.

Om det inte varit för min melankoli hade Göteborg varit underbart den vintern. Stadens människor klagade lika mycket som vanligt på kylan, blåsten och köerna, men för mig var denna vinter annorlunda. Jag hade förlorat en skönhet, men jag hade funnit mig själv. Det var ett högt pris och emellanåt kände jag djup ångerfullhet, trots att jag nog insåg att det saknades alternativ. Ibland hördes vi av. Vi träffades och mötena slutade inte längre med tårar. Vi skrattade och jag låtsades som att allt var som förr för en kort stund. När jag väcktes ur drömmen åkte jag hem för att göra min melankoli sällskap. Och tiden fortsatte gå, trots att jag inte längre bad om det.

En månad.
Två månader.
Tre månader.

Jag började skriva den våren. Och med orden försvann min melankoli. Sorgsenheten förvandlades till upprymdhet och lycka. Vi hördes fortfarande lika ofta som förut och jag såg förälskade par i bältespännarparken. En flicka med en blomma i håret. Jag minns att jag tänkte att om jag hade satt fler blommor i hennes hår, då hade vi fortfarande varit vi. Men jag tänkte inte längre på henne med tungt sinne. Kärleken fanns kvar, men den gav mig styrka istället för ängslan. Jag var slutligen lycklig igen.

Och sen kom sommaren.

Ben Axell