under det belysta

i en solkatt

ytan spinner ett dagsljusmönster

en genuin hårsmån

som stagen till master alltid viskar i sin sidvind

om blåa block - vita kärnisstoder som svartnar i takt

varför hukar ni er för det milda nynnar

nanouk så här års annars är skymningen så snar

fantisera förbi en arktisk midvintermidnatt

där tappar som tysta smultit

outgrundligt slipas till eggar igen vassa som nordan

och där norrsken är smeden och ärilen

packisen glider tystare än kanadensaren

vem har smort in den med sälfett ingen svallvåg slår

an stränderna längre här är tunt och skört som volfram

ut mot periferrin de nästan osynliga ledtrådarna

mot himmelskupans oskuld - vems

är de nästan osynliga kraftledningarna

män for och vaskade men bland kornen fann de

ingenting - där fanns inget annat än grizzlyn

hennes ruvan i tallskuggorna

där gnagde och knastrande en sträv oro under kablarna

tillbaka hemåt

den enda rikedomens påminnnelse

hur det var en gång en solnedgång

det var den om hur fruset blod svartnar

och perforeras i ett spektra av brinnande motljus och hur

tonys röda chevapickup

med alla fem skotrar i följe rullar hem

den om den vita björnen och hur

hennes ungars ramar aldrig trampar igenom