gammal kärlek rostar
inte av tidens gång som läker nästan alla sår
inte av tidens tand som nöter alla sårvävnader, skorpor
till oigenkännlighet

men av syret, luften, andningen
som bärs runt av det röda i blodet, järnet
som har rostat just precis lagom
så att det blir lite mörkare för ett tag

och kärleken rostar
ju mer man andas
andras andedräkter
lär sig läka såren bortom tiden
i syret
som hela tiden
cirkulerar

och blir koldioxid
att andas ut
som minnen.