vi flyger genom natten, vi reser, vi flyr, säger hon
med halsduken fladdrande,

överkroppen lutande, ut genom bilfönstret,
men jag tror att hon ljuger..




vi far fram i lagom hastighet, och det är mörkt,
så långt kanske sant, men vi åker inte genom natten

vi sitter stilla i natten,
kanske inte så stilla som man kan vara,

men vi flyr inte natten, det går inte alls,
vi bara trampar på pedaler,

och sitter stilla.





Det är natten som flyr oss,

lämnar oss bakom sig,
på vägen vidare över obefolkade hav,

bortom asfaltens räckvidder,
bortom halsdukar tappade från bilfönster på motorvägar,
bort från ensamma skor från tappade par.





Och jag känner mig som ett tappat par
tillsammans med henne,

vi var redan lyckliga,
men så sa hon att vi flyr.
Jag vill inte fly mer,
inte från henne.

och jag vill inte att natten ska lämna oss,
inte åka igenom den, inte flyga

ingenting alls förutom hennes närhet och lycka,
men hon kan inte vara stilla,
hon vill fly.


och jag låter henne


tjoa på pojkarna som väntar där
i sina vrålåk,
och hon är livlig för dem, när hon tappar sin halsduk,
hon är livlig för dem,
och inte stilla för mig.




och jag har tappat mina skor ut genom fönstret,
när jag skulle lufta dem
bara lite.
och ingen vill vända om för att hämta dem,
men vår chaufför lovar
att köpa mig ett nytt par i nästa stad,
på vår flykt genom natten.



och jag ger mig,
för henne
och för flykten
till gryningsljuset.