Jag har alltid lockats till att göra det
som man inte borde göra

när jag sitter på tunnelbanan skriker tusen röster att
jag borde gå av
en station för tidigt
bara för att se vad som händer
på gångvägen

och när mitt hjärta trevar efter
något att hålla i
(dig, till exempel)
säger jag till mig själv,
med en bestämd ton
att sluta tveka och istället börja med det svåraste av allt
livet

men istället sitter jag tryggt kvar på min blå sits till jag
skönjer sikten av ett ställe jag sett
i 1 239 dagar för mycket

jag tar det säkra före det
oupptäckta och jag kommer aldrig någonsin
förlora på det men

aldrig vinna heller.