[i]Somliga kallar det en dryck, andra ser det som ett enda objekt och föda. Åter andra tänker inte på det alls; de tar det de vill ha och vill inte veta vad det är de egentligen gör. Sedan finns det sådana som jag, som min älskade och kanske några till bland oss, som betraktar det som liv. Vi har liv, vi tar liv, vi får liv. Det blir en enda cirkel när vi istället tvingas att ge bort det till ”de andra” som finns runt omkring. Fanns inte vi skulle energin som krävs för att skapa rörelse inte heller finnas.

Liv, jag vill ha dig![/i]

Jag böjde hennes huvud åt sidan, blottade den bleka halsen och kunde se ådrorna under den vita huden som lila streck. En ofrivillig ryckning i mina läppar och käke i motsats till en helt medveten rörelse när hörntänderna blev längre och spetsigare. Hon stönade i mina armar, stönade upphetsat för var gång jag på nytt trängde in i henne. Den billiga slampan var ung och hade inte kostat mig mycket. [i]Det här är Moskva, slyna, du kommer inte att få mer än så i framtiden heller.[/i] Jag ändrade mig och tänkte att hon inte hade någon framtid.
Ung och klädd som alla de andra hororna på gatan hade hon plötsligt stått där framför mig. I blicken fanns den där utmaningen och bönen om att få göra mig till lags.
”Jag får vad jag vill ha?” hade jag frågat henne och för en halv sekund hade det glittrat till av girighet i hennes blå ögon. Hon var kanske nitton år, kanske tjugo. ”Allt jag vill ha?”
”Vad du än vill”, spann hon och öppnade jackan framtill för att visa upp sina bleka bröst. Vad jag än ville ha så länge det gav henne rubel.
Vi hade gått till ett litet rum i närheten, ett kyffe med trasiga väggar, trasig dörr, trasiga fönster och allt annat var också trasigt. Madrassen hade så många hål från råttorna att det knappt fanns någon stoppning kvar. Hon hade klätt av sig, sakta, mekaniskt utfört rörelserna som skulle göra mig upphetsad. Visst var jag upphetsad, men hon bedrog sig när hon trodde att det var för hennes skull.
Den unga skökan hade smekt sina bröst och ned över magen medan jag själv klädde av mig. Vi som inte är ”de andra” kan vara lite som vi vill; min mage var platt och musklerna tydliga, bröstet krusade sig när jag slängde mina plagg åt sidan. Jag lade mig ovanpå henne och hon låste fast mig med sina ben runt min rygg. Hon var våt och synbart villig, blicken var död och ointresserad.
Så var vi där, vid ögonblicket när jag smeksamt förde hennes huvud åt sidan, kysste huden på halsen och kände pulsens dunkande mot mina läppar. I det skumma ljuset gissade jag att huggtänderna glittrade. Den unga kvinnan stönade högre när jag ökade takten, madrassen rörde sig fram och tillbaka och... Jag bet henne.
Hon förstod inte vad som hände först. Helt borta i ruset av alla ämnen som rusade runt i hennes kropp när hon kom var för mycket och samtidigt innehöll mitt bett något som fick henne att slappna av. Genom åren hade jag lärt mig att tygla detta, lärt mig att pressa bort rusmedlet som bedövade henne. Vad fanns det för liv att ta om hon bara låg där?
Slynan började kämpa, slog mig över ryggen och rev med långa filade naglar upp sår över hela min rygg. Smärtan gjorde det hela än bättre. Flämtande slet jag bort munnen från det flödande blodet och pressade mig mot henne, tryckte mina kladdiga läppar mot hennes i en röd kyss. Det varma livet i min mun var tjockt och smakade av sött järn. Jag svalde den ljuvliga drycken med en våg av tillfredsställelse; flickan var mjuk på mer än ett sätt, mjuk i smaken, mjuk inuti. Hennes liv var lent när jag smekte över de två små såren som ymnigt flödade av det röda.
”Ditt liv”, väste jag till henne och hon kämpade hysteriskt för att komma loss. ”Jag vill ha dig!” Jag tryckte hennes huvud åt sidan och bet henne igen, trängde in i henne från två håll och drack av hennes liv. Så... underbart...[