jag har sneda vita tänder och mina röda läppar är torra. svarta linnet och jeans med hög midja slängde jag på mig när jag skulle vinka adjö till någon.

det är blå himmel ute, solen skiner och jag undrar om våren är på väg. jag tror att jag fejkar ett tag, låtsas vara naiv; för den hårda, kalla vinden vittnar om något helt annat.

plötsligt så förstår jag att kärlek är det enda man inte kan låtsas vara. så när jag hittar personen det blev fel med, förstår jag. det var inte vi, det var han som inte tyckte om mig.

ibland är det bara för en natt och en dag, men jag lyckas aldrig riktigt förstå syftet med det. mest vill jag kanske inte förstå, men en liten del av mig är naiv.

jag faller, varför gör inte han det?
som att jag tar det för givet att man hela tiden känner likadant; lika mycket.
om jag faller så faller han.
men så är det ju inte.
ibland faller han bara för en natt och en dag och jag faller totalt.

så när man säger hejdå, vill han så lite och jag vill så mycket. han säger \"hejdå och ha ett bra liv\" och
så står jag framför honom och faller totalt; jag vill ju bara hålla honom, vara nära och att han ska vilja träffa mig igen. men istället för att säga allt det där säger jag \"hejdå\", vänder mig om och går iväg.

vill inte tränga mig på, så jag går under.

sedan träffas vi ute och jag står kvar, låtsas som att jag är okej. vi hälsar inte ens på varandra. för jag låtsas som att jag inte bryr mig. istället tittar jag på honom, från avstånd, känner hjärtat bulta och händerna blir alldeles fumliga och jag helt klumpig. men jag skyller på alkoholen och håller god min.

man kan inte låtsas vara kär, men man kan faktiskt låtsas som att man inte är kär.

därför gör jag det, för det är det enda sättet att inte falla ännu mer.