jag vet inte vart kärleken tog vägen,
vet inte ens var den befann sig från början.
i maj flyttar jag,
jag packar ner kärlek i en av kartongerna,
inte sådan kärlek;
pirrande magar och minuterslång ögonkontakt.


jag flyttar ensam.

ibland funderar jag på om jag kommer att bo där tillsammans med någon,
kanske,
kanske inte,
och varje fin pojke som jag håller kontakten med testar jag inte att skriva hans efternamn med mitt namn, utan jag undrar om han kanske är den om några månader som jag delar samma säng med.

och jag undrar var all kärlek tog vägen,
den är ju här,
så jävla irriterande
lyser upp som en neonskylt
kan inte ignorera den,
men han förstår inte.

han bara försvinner, som alla andra före honom.