och jag föll för snabbt den här gången,

(och jag har gett upp honom nu.
han hör inte av sig och jag fegar ur.
vågar varken berätta sanningen
eller ta kontakt med honom och få reda på om han verkligen fick sms:et för att verka för desperat)

jag vet det nu.
Men som alltid faller jag snabbt,
och så förlorar jag

(och hela helgen gick åt att känna ångest och att gråta.)

och så faller jag ihop.

(och jag låste in mig på toaletten och försökte andas djupt för att inte tappa greppet)

Och nu är det borta,
han känns så lång borta.
Kanske kan man jämföra det med känslan man har i början.
När man är nära känns allt underbart,
och så fort personen inte är inom räckhåll tvivlar man,
gillar han verkligen mig på riktigt?

(jag grät sista gången i söndags)

och nu är det precis så;
han är utom räckhåll
jag tvivlar
och plötsligt är han bara borta.
nu sitter jag här och bara \"jaha\".
Jag är svart eller vit,
men oftast grå.

För kärleken stannar ju aldrig särskilt länge.

(och jag har glömt honom. kan inte minnas hans läppar mot mina, kanske rentav förträngt dem för att överleva. nu orkar jag inte med kärlek längre. jag orkar inte alla dessa första intryck, presentationer och allt det där att jag ska öppna mig igen och visa vem jag minsann är; att jag är bäst; att jag är finast; att jag är snällast. Öppna mig? varför ska jag öppna mig för någon ny när allt bara skiter sig i slutändan? jag orkar inte visa mig själv längre, orkar inte att öppna mig för någon ny hela tiden. jag orkar inte med kärlek mer nu.)

och jag kanske gråter nu, kanske har tårar i ögonen, men ingen bryr sig.
han bryr sig inte, för han tycker inte om mig på samma sätt som jag tycker om honom eller kanske tyckte om honom. men vem orkar märka ord och känslor?
jag förlorar.

och den här gången. den här gången. den här gången så orkar jag inte resa mig upp igen.
inte på ett bra tag.

(han vill inte kyssa mig längre och det gör så himla fruktansvärt ont.)