I ett paradis där varken du eller jag kommer segra,
där lever lögnerna och man vet aldrig vart man har någon annan.
Just nu har vi förvandlat allt runt omkring oss till ett helvete,
där vi ständigt måste hitta på nya saker om varandra för att överleva.

Allt som har en början brukar ha ett slut, men om slutet någonsin kommer, är upp till var och en.
Vi vet mycket väl att ursäkten är en bit på vägen, men ingen vågar börja.
Att be om ursäkt eller förlåtelse är som att bevisa att man förlorat i andras ögon. När det egentligen blir bäst för alla.

Det är ett intern krig som kommer pågå enda tills den dagen någon inte orkar mer, eller ska jag kanske säga mognar till sig?