Det blåser en jävla Gudrun inom mig,
en storm som piskar, förstör och torterar
allt som kommer i hennes väg

Jag går vilse i mig själv,
märker hur cirkelspåren
i de allra mörkaste hörnen
nu når till mina anklar

I min hand bär jag den lilla låga
som fortfarande trots alla strider och svek
brinner för oss

Det är svårt att se klart,
allt snurrar och
Gudrun lockar mig allt mer ner i mitt djup

Vandrar över inner gravfällt
som är överfulla av döda känslor, förhoppningar och glädje

Lågan flämtar,
jag skyddar den med mitt liv

(och NEJ, Schyman har absolut inget med denna dikt att göra....)