Ibland går jag upp okristligt tidigt för att få känna morgonen komma, ibland känns det inte bra att vara så okristlig, så jag väntar då istället tills jag vaknar, precis som jag ofta nog gjorde som barn. Inga klockor i världen kunde väcka mig på morgnarna, inte ens när det var helg.

Jag gillar barn, men är dålig på att umgås med dem, det upptäckte jag redan som barn, jag trodde först att det berodde på min starka konstnärssjäl och mitt skarpa intellekt, tills jag blev kallad för obildbart dumhuvud av min slöjdlärare... och sen jag blev vuxen har jag märkt att barn är mycket smartare än vad jag är, de känner genast på sig hur vuxna är,

precis som jag märkte av när jag var barn, folk som är på lyset exempelvis eller bara naturligt onaturliga om du förstår vad jag menar med det, att de gör sig till för att verka intresserade fast de egentligen har tankar och känslor på annat håll...

tillsammans med barn kännner jag mig på en gång både samhörighet och samtidigt som om jag kom från en annan planet, vilket får mig att mest umgås med vuxna människor, samtidigt som jag i hög grad saknar min egna ofödda barn, andras ofödda bärn är jag inte alls så intresserad av som de vilka aldrig födde dem