Jag valsar lite ostadigt från kök till sovrum

enormt vinglas fyllt

med oxblodsfärgad lackdryck

doftar av körsbär och ekfat 

Lyssnar på någon gammal cd med Destiny's Child

musikalisk junkfood. lapar i sig gott. 

Fnissar lite för sig själv medan jag dimper ner på min futon

läser Murakami med halvstängda ögon

och äter knäckemacka med ost till dyraste rödtjut 

det är så jag älskar det

Funderar på

varför svek, förlust och obesvarad kärlek

så hyllad står på pedistalen här

när den varmaste energi kan dras från ensamhet 

Hur kan jag förklara skönheten i det fula, vardagliga

och gravallvaret i att jag kan skratta åt mig själv

Det här är min dekadance 

min saga som inte behöver en prins