\"så långt ifrån denna världen\"

en släpig röst letar sig fram genom bladverket
För det finns fortfarande foderblad
även om alla kronblad fallit nu

har vi en lång sommar framför oss
och en andetagsvår

jag
lånar den här luften
av dig

glöm inte att skicka en påminnelse,
ifall jag tror att den för en enda sekund
skulle vara min egen,

skulle himmeln falla ner, i stora sjok
krossa oss under sin tyngd
och bara lämna torra flagor kvar åt fåglarna att picka upp

det och damm


\"så långt ifrån denna världen\"

glöm inte att glömma
all
begriplighet
vad ska vi med den till
ändå

spärra ut klippta klor och fäkta i nattsvart mörker

jag ville kunna gripa tag om dig
veta vad du var

gripa tag i ditt hjärta, krama ur saften och dricka den
törstigt
veta
hur du smakade
därinne

men en del människor har bröstkorg och kött och kläder i vägen
det är ett
skydd
mot all luft
mellan människokropparna
den är väl ändå bara full av gift ändå

det är underligt att man inte vågar andas varandras luft ändå
jag vet bara att jag behöver få ut blod till mina fötter, snabbt nu
det är långt att gå nu


det är
ju bara toner flyende ut genom ett höghusfönster bortom himlarna jag ser

och fönstren
stängs
alltid förr eller senare


och då blir det så kvavt här ute

man måste orka lyfta fötterna ändå
igen och igen


jag vet att
miljarder ögon bara vill se ögonlock

och att någon går med dem uppspända jämt, fasthäftade i pannorna
vi går ändå sovande genom dagarna

allihop



jag vet att du somnar med stereon igång

du är en sådan där

ogripbar
som låter tonerna
fly
dit de vill
du har ju skivorna, du kan spela dem när du vill
ändå


jag måste hata din luft för att kunna skjuta tillbaka den,
upp igen
genom
lungor strupe munhåla
jag spottar ut den
spottar och spottar men smaken av järn

är kvar
dör aldrig riktigt
de kanske kallar det saknad
eller mänskligt

jag vet bara
att syret fick mig att orka
stå

adjö luft
jag
lånade dig
ju bara

i ett enda futtigt andetag