I den svarta parken
Växer blommorna gråa utav andetagen från liken långt under marken
I den svarta parken gör regnet ingen skillnad det är fortfarande torrt
Regnet som faller till marken försvinner ordlöst bort

Ingen verkan kan sätta ord på det förgångna på jorden där vi en gång satt
Ligger frostens slöja och kväver vårt tillgjorda skratt
Herr Tysthet rör vid min axel hoshonom tror jag mig finna allt
Försent upptäcker jag att han i mitt öppna sår strör flingor av salt

En frostig vinterdag på parkens mark jag kvider
Min fot min arm min livlösa kropp det är någon som vrider
När vi träffas jag håller hans hand hårt vill inte sakna
Han är avlägsen virrar sig bort nu blundar jag \"snälla låt mig vakna\"

Händerna omfamnar mitt ansikte det är blött och det som antogs vara en tår
Är ett skrivet dokument på hur illa jag mår
Ser på mina händer de är röda av blod
Kvar har jag inget val jag letar överallt var är nu mitt såkallade mod

Det rinner är varmt klibbigt sött och vill inte sluta
Samtidigt står jag bredvid döden som jag försöker att muta
Lugnt samtalar jag med honom i den svarta parken där vi står
Han skakar på huvudet får ej förhandla så han vänder sig om och går

Jag ber på mina bara knän vill stoppa honom greppar tag i hans svarta kappa
Med krossad röst skriker jag
\"snälla ta inte min pappa\"
Han vänder sig om med sin iskalla blick döden på mig ser
\"du hinner innan han försvinner\"
Säger han lugnt andas ut och ler