jag satt på balkongen med ett paket cigaretter
en tändare och en ful mobil,
slog ditt nummer som jag fortfarande kan utantill.
regnet föll sakta till marken och jag började bli blöt.
När jag hörde din röst blev jag sakta varm,
du utstrålar en sån underbar charm.

Jag hörde på dig att du låg där och log,
även om det kändes som om jag just dog.
jag pratade kort och fort,
jag ville inte att det här skulle vara ogjort.

Du har sårat mig så mycket som det bara går,
du har sagt så många saker som du inte får.
Men du var endå själaglad över att jag ringt.

tre hela minuter , 180 sekunder
att du överhuvudtaget pratade är ett under.
egentligen är det inte jag som borde ringa om fred
men jag vet att du är så envis så jag spelar bara med.

det känns som om någonting inom mig äntligen
är fritt, någonting som egentligen alltid vart ditt.

nu hoppas jag bara att allting kommer bli bra,
jag tillochmed önskar att en dag blir det du och jag.
men man ska aldrig hoppas för mycket,
det ökar bara pressen och trycket.

Vi får väl se vad som händer här näst,
om du visar mig vad du känner så
kommer jag att känna mig bäst.

du kommer alltid äga mitt hjärta