Molnen bygger ett tak över min himmel som en gång var blå
Jag minns dom lätta molnen som solen precis kunde lysa igenom
Hur jag ändå kunde se konturerna av solen och kanterna på molnet lysas upp
Sedan byter mitt livs vind riktning
Molnen blir bara tätare och tätare
Jag kanske skulle ha gått i medvinden och låtsas som ingenting
Men hur kan man undvika något som fyller ens sinne
Hur kan man blunda för mörkret som finns på insidan av ögonlocken
Hur kan jag gå i medvind när vägen jag valt går i motvind

Den blåa himlen kvävs.
Den täcks.
Den syns inte längre.
Kylan tränger igenom min nakna hud och in i blodet
I mina lungor
Jag andas kylan
Jag har blivit kylan

Den sol som en gång lyst upp min väg har svikit mig och vänt mig ryggen
Den ses sträcka sig ut igenom
Det som nu endast är en strimma av ett tunt moln
Den kvävs

Mörkret fyller den tomma kalla tillvaron
Det är någon som viskar till en döv
Det är någon som blottas inför en blind
Det är någon som hotas av en stum
Det är någon som misshandlad av en lam
Det är någon utan ögon som gråter

Regnet smeker den breda marken
Vattenytorna rubbas
Gamla minnen spolas bort
Försvinner sakta och förvandlas till allting men ingenting alls

Det är där jag står
Kylan
Smekt av regnet som startat inifrån
Det enda jag hör är mina avlägsna andetag
Som sakta dämpas
Regnet piskar som tusen törnen
Jag faller på knä och ber
Gör mig hel
Inget svar
En inre röst kallar
För att bli hel får du inte finnas kvar.