Bildkaoset utanför mitt huvud,

framför mina ögon.

Bakom det, inuti mitt huvud,

växer scenerna.

Det som inte kan lagras medvetet

och som därför är så mycket starkare.


Som när jag läste om Nietzsche häromnatten,

en iakttagares dagboksbeskrivning.

En trång gränd i Venedig, osterian

där den sjukpensionerade professor Nietzsche

brukade inta sin middag.

Det är dunkelt, husväggarna döljer solen

som ändå på naturkrafters vis inte låter sig dämmas upp,

utan väller ner koncentrerat

på de kommande och gående.

Men Nietzsche kan gömma sig, migränen

ansätter honom ändå alltid värst i enrum.


Ja, prästsonen kommer jovialiskt fram

till dagboksförfattarinnans bord,

hon och hennes man - en livskraftig målare -

ser och hör honom hälsa på stadens dialekt

fastän han troligen vet att de är landsmän.

De ser och ler men det är skrivet i ödets bok

att de inte ska inbegripa sig i samtal;

där är en gräns dragen och allt är väl.

Ett muntert, särlingssocialt leende

höjer Nietzsches bisarra borstmustasch.

Inget vin dricker han, det tål han inte.


Han är ensam och stark,

så som bara idealistiska sjuklingar kan vara det.

För en kvinnas hand ödmjukar han sig gravt

och sedan biter han på sin kammare denna hand

som självfallet visade bort honom

- ja, dessa kvinnor, som aldrig drabbades

av indignation eller tårar i den kapriciösa situationen,

som kunde sin pianoläxa

och visste intet av en natt av diarré

och en dag av övermänsklig frihet från smärta...

I en grov svart rock går han, och för korta vita linnebyxor.


Det finns otaliga skaror som förstår...

men de är utspridda i alla världens hörn

och en och annan visas bort av tomma griller.

Och de flesta är samtida.

De vill inte undervisas av honom,

de vill samtala - med denne prästson som helst dikterar.

Är de själsfränder, måste de av nödvändighet vara frihetsandar,

som kan följa honom till dalutsikten -

där någon faller ner, en annan kastar sig ut,

och där de som lyckats födas med både hälsa och visdom

mediterar och njuter den sköna utsikten,

tills de en morgon vänder åter ner

till en värld som är skönare för deras inre ögon.