Jag förstår inte hur du gör
För att gräva dig så jävla djupt in
Varje gång jag tror att det är över
Att jag äntligen kan andas
Att jag äntligen är fri
Jag förstår inte hur du gör


Åtta månader, tjugo dagar
Jag grät på bussen på väg hem igår kväll
Visste du det?


En etta, fyrtiofyra kvadrat
”Här kan jag ställa min säng” säger du
En nittiosäng
”Du får hälsa på hur ofta du vill hemma hos mig”
"Det skulle ju vara hos oss" tänker jag
Men säger ingenting
Sådana ord har blivit slitna, meningslösa
Jag vet att du tänker det
Du vet att jag tänker det


Och vi sitter mittemot varandra
på caféet där vi brukade fika på söndagar
Våra händer är så nära
Alldeles för nära
Men de rör inte varandra
Inte längre


Åtta månader, tjugo dagar
Känslan är fortfarande absurd


Det finns ett hinder för det vi kallade oss
Som inte går att ta på
Som inte går att beskriva i ord
Det finns en anledning att vi inte håller varandras händer
när vi sitter där vid bordet
En anledning vi båda förstår men inte kan förklara


Vi ser in i varandras ögon och säger ingenting
Jag vet att du vet
Du vet att jag vet
Känslan kommer att vara kvar för alltid
För alltid ett stort hål i mitt bröst


Vi är menade för varandra
Men vill inte vara det


Åtta månader, tjugo dagar
Jag gråter på bussen på väg hem