Hon sitter ner i ett färgglatt rum och pillar bort avskavt nagellack på hennes naglar. Det är litet rum med stora fönster och regnet öser ner på andra sidan glaset. Himmeln är sådär speciellt grå som den kan vara ibland; alldeles mörk men ändå lyser den upp.
Nagellacket är nästan borta nu, fast det märker inte hon; hon sitter och nynnar med i musiken som fyller rummet och tänker på ett avslut en dag då luften luktar friskt och nytt. Hon tänker på det jämt; avslutet. Någon gång lämnar hon allt lika snabbt som hon tog det.
Allting är så nytt och ändå så gammalt och medan nagellacket singlar ner och lägger sig i en hög på golvet tänker hon på livet; på hur allt blir egentligen. Hon funderar om hon undvikit misstagen om hon hade vetat om vart det skulle ha lett från början. Hur skulle livet se ut om man visste slutet precis när man tar första steget i den riktningen? Skulle man ha presterat bättre, hade man vågat ta någons hand, vågat missa chansen och tagit risken att förlora allt?
Men hon har inga svar, bara livet. För hon kan inte se in i framtiden, hon kan bara agera utifrån vad som verkar bäst; vad som känns bäst. Hela tiden ett krig om att välja och ta beslut, att till slut står hon bara kvar och iakttar hur världen fortsätter att snurra vidare. För den gör det, snurrar vidare, medan hon iakttar den från ett avstånd där livet står stilla.