när vi sitter mitt emot varandra, han och jag, känns det så självklart men ändå så jävla konstigt.

för helt plötsligt kommer jag på mig själv att bli svartsjuk när han spanar in andra tjejer eller berättar om klubbar och tjejer han raggar på. så jag berättar om mina killar.

båda två sitter framför den andra och skryter om sina ragg.

jag reagerar helt fel när han spanar in hon där tjejen med ljusa jeans. jag vill säga att han inte kan göra så, han får inte göra så när han sitter med mig.

men jag kan ju inte det, han är inte längre min, precis som jag inte längre är hans.

fan, vad svårt det är att inse att man tycker att det är jobbigt att träffa en före detta pojkvän för första gången sedan man skiljdes åt som ovänner.
och att det är svårt att sitta mitt emot honom och iaktta när han tittar på andra tjejer.

jag kan inte göra något alls, har egentligen inte orsak att reagera.
men det gör ont.
för jag sitter mitt emot honom, och jag är ju det finaste han vet och varför vill han inte titta på mig istället och ångra att han förstörde mig och förlorade min kärlek?

varför vill han träffa mig?
funderar jag på samtidigt som jag kommer på att det alltid kommer att vara svårt att släppa taget helt och acceptera att han också går vidare.

det är bara så svårt att inse att han går vidare när det var han som förstörde vår kärlek, vår relation, vårt förhållande.
han spanar in andra, när jag sitter mitt emot (och tydligen var det finaste han visste) och jag känner mig så jävla osynlig.