Sitter ensam på mitt rum,
ser framåt.

Börjar inse att,
det inte finns någon återvändo.

Allt var så änglalikt,
men vart så människofult.

Så krossande och hånande,
som ett skratt i ansiktet.

Samtidigt som jag känner hur en tår,
bildas sakta ur min ögonvrå,

så hör jag vinden yla,
jag orkar inte mer.