mina drömmar

och känslor

är som en flod

utan vatten

eller riktning,

uttorkad

som en

söndag i sängen,

som en fisk på land,

som ett svek

från ingenstans,

ett stannat urverk,

en astronaut,

en soluppgångs nedgång

och minus

tvåhundrasjuttio grader,

men mina tårar

fryser ej,

de dröjer sig kvar

i sekundens sista ögonblick.

mina läppar

saknar dagens

ljus som aldrig

kom,

värmen ifrån henne

som lämnade

mig en gång

(för alla).

låt mig försvinna in

din glömskas famn,

i dina minnens dunkla vrår,

i dina bortglömda drömmars hamn,

in i nattens dimma,

där vill jag försvinna

och somna

vid din sida.

klockan är fåordig,

liksom fåglarna på taken,

tystnaden dånar i väggarna

och håller mig vaken.

jag irrar omkring i

vilsenhetens korridorer,

skriker ljudlöst,

hopplöst,

i kvarglömdhetens kamrar.

mina känslor

är som visor på ett hav

i avsaknad av puls,

ett hav som drunknat

i drömmarnas

omkomna skepnad.

aldrig mera ska

din sol vagga mig

till ro,

aldrig mera ska jag

vakna i till din grynings sång,

eller få somna

vid dina strålars orkestrala bröst.

din sång blir min natt,

och natten min gång,

där jag ensam ska vandra

ibland stillhetens lövverk,

tonsatt av tystnadens

ekande månsken.

där hjärtats röst

får vada i ån

och känna gräset

stryka sina gröna läppar

mot artärernas

virvlande,

dansande fötter

av eld.

mitt blod blir mitt

vin och min tid

som jag bidar

och dricker

tills

ingen sol

någonsin mera

går upp.