De gick mot en säker död, det viste dem alla. Men målet var av största nöd, nu var det fel att falla.
De marscherade natt som dag, i sträng kyla och djupaste obehag. En ledargestalt och fyra mannar, ömklig är nu den som redan stannar.

Men lång tedde sig vägen som de vandra på, och höga växte sig träden som de ville nå.
En syndaflod blev varje droppe liten, som föll från himmelen på en här så trött och sliten.

Mossiga block skymtade äntligen i fjärran, de stämde upp i sång för att tacka den ljuse herran.
Och fastän vägen än var lång, så avtog aldrig deras segersång.

Men en sko så svart och stor, faller på dem liksom dess bror. Krossat är nu deras pansarslem, på dessa fem feta sniglar, som bara ville hem.