Kalla det vad du vill. Jag ångrar ingenting. Förutom att det blev precis så illa som det faktiskt blev. Saknar dig, och dig och dig och bara dig. Inte livet vi levde, inte lägenheten vi bodde i, med kryp i varje hörn. Kanske skulle de inte ha funnits där om vi dammsugit bättre, kanske varje dag. Men du damsög aldrig och när du väl gjorde det var jag tvungen att göra om det efter dig eftersom du alltid fuskade. Du missade hörnen och tog aldrig under soffan. Jag skrek på dig, minns du det, för jag var så trött, så jä-la less på att du aldrig kunde göra något ordentligt. Sen grät jag, jag mådde ju så förbannat dåligt hela tiden. Ångest för allt och mest för att jag inte levde det liv jag ville. Var jag full blev jag monstret. Hur kunde du titta åt andra tjejer, hur vågade du ens vistas i samma rum som någon från det motsatta könet. JAG HATADE dig. Men du stod alltid vid min sida och tog emot skiten. Jag sparkade på dig tills du grät som ett barn och först då kunde jag släppa taget om demonen som intagit mitt inre. Jag pressade dig tills du brast och du brast alltid. Du lät mig hållas och jag hatar mig själv för att jag aldrig såg, aldrig förstod, att jag var sjuk. Är sjuk. Sjuk, sjuk, sjuk. Någonting så starkt styr mig inifrån och ut. Kalla det vad du vill. Hade du bara inte älskat mig så starkt i din förbannade svaghet hade jag aldrig behövt göra oss så illa.