Ann njöt av nattluften som ombringade henne, hon hängde jackan över axlarna och promenerade ner längs ån. Det var stjärnklart ute och alldeles vindstilla, inte ett ljud hördes, förutom gruset som prasslade under hennes fötter. Hon hade huvudvärk och vill hem, hon höll på att snubbla över sina egna ben, hon skulle nog inte ha tagit det där sista glaset i alla fall. Ann ginade över Rönngatan.

Det var kallt, han ångrade inte att han tagit på sig extratröjan. Så fick han syn på henne, hon gick på andra sidan. Han drog sig tillbaka och lutade sig mot porten. Han kände hur pulsen ökade, han fick svårt att andas trots att han stod helt stilla. Han drog in handen innanför jackan och försäkrade sig om att kniven var kvar. Han drog försiktigt med fingret över eggen, han var nöjd. Han klev ut på gatan och följde efter henne på avstånd. Snart skulle mardrömmen vara över…

Maria satte sig vid frukostbordet, hon tyckte det var konstigt att Joakim inte var uppe först, som han alltid brukade vara. Hon vände upp morgontidningens förstasida och läste rubrikerna ” ingen semifinal för Sverige i år”, ” Elever brände lärarens bod”, ”ung flicka mördad på Rönngatan”, Maria stannade upp och läste den sista en gång till. Rönngatan låg ju bara några kvarter bort, hon rös.
Ung flicka mördad på Rönngatan
Det var i går natt vid tvåtiden som polisen fick larm om bråk på Rönngatan. När polisen kom på plats var flickan ensam, svårt knivskuren, troligtvis mord. Det fanns inga vittnet som såg vad som hände, men trots det är polisen redan mördaren på spåren.

Joakim vaknade av att Maria öppnade dörren till hans rum. Hon såg rädd och arg ut.
- polisen är här, viskade hon, vad har du nu gjort brorsan?
Joakim drog på sig jeansen och gick ut i köket, där satt två stycken
uniformsklädda poliser. En man och en kvinna. Joakim försökte lista ut vad det kunde handla om, men deras blickar visade ingenting. Han räckte fram handen mot dom.
- Joakim, sa han.
- Karin heter jag, sa kvinnan och nickade.
- Och jag heter Simon. Joakim log nervöst.
- Jaha, sa han, avd vill ni mig? Karin reste på sig.
- Vi kommer från våldsroteln i Rönnholmskommun. Vi är här för att ställa några frågor, är det okej? Utan att vänta på svar plockade hon fram en liten bandspelare ur fickan och startade den.
- Förhör med misstänkt 24 Juni 2007.
Joakim svalde, misstänkt, tänkte han och rös.
- Ditt fullständiga namn och födelsedatum, please.
- Erik Martin Joakim Ekman, 89-01-14.
- Var befann du dig natten till den 23 Juni?
- Jag var hemma hos en kompis.
- vad gjorde i där?
- Vill ni verkligen veta så…
- Så?
- Så söp vi, okej?
- Okej, vilka var mer där?
- Det var jag, Rasmus, Niklas, Jenna …
- Och?
- Ingen mer.
- inte möjligtvis Ann Lindström?
Joakim ryggade tillbaka, han tvekade.
- Nej, sa han, hon var inte där.
- Kände du henne?
- Kände?
- Ja kände, hon blev mördad i går kväll?
- Jag kände henne, sa han och kämpade mot tårarna.
Karin räckte honom en näsduk och stängde av bandspelaren.
- Det får räcka för idag, sa hon. Vi kommer att komma tillbaka.
Joakim pustade ut när dom lämnat lägenheten. Maria såg stint på honom.
- Har du något att göra med det här?
- Nej, jag är ingen mördare.
- Vad ville dom då?
- JAG ÄR INGEN MÖRDARE! Skrek han och slängde igen dörren. Han rusade ner för trappan och ut genom porten. Han gick genom parken, han märkte knappt att solen sken, inom honom fanns bara mörker. Han var rädd och ledsen på samma gång, ledsen för att Ann var borta, han torkade en tår med baksidan av handen. Han tittade ner på sina fötter, stigen under honom, det var där dom gått igår han och hon, hand i hand så nära, dom hade inte sagt ett ljud, det hade inte behövts. Allt hade varit så lätt, inte som nu. Han förstod inte hur polisen kunde misstänka honom, han skulle aldrig ens skada en fluga, fast å andra sidan, vem skulle annars ha en andledning att vara arg på henne, hon som var så snäll och trevlig mot alla. Han såg rubrikerna framför sig, ”pojkvännen blev avundsjuk, tog livet av sin älskade”. Han blundade hårt, kände hur illamåendet steg inom honom, det skulle inte hända, redan i morgon skulle alla misstankar vara riktade åt ett annat håll. Han styrde sina steg mot Lillvägen, stannade utanför, utanför vad som varit Anns lilla hus. Han log. Brevlådan med grodan på som hon målat på lekis hängde på grinden. Han stoppade handen i bakfickan, jodå den var kvar, nyckeln till bakdörren, han gick runt till baksidan och klev in. Allting såg ut precis som kvällen innan, i köket stod deras temuggar kvar. Han gick vidare till vardagsrummet där plockade han ihop några böcker och filmer som var hans. Han tvekade några sekunder, innan han tog upp Niklas tändare ur den andra fickan, försiktigt lyfte han den med tröjärmen för att inte göra fingeravtryck, han lade den i soffan. Sådär ja, tänkte han, nu ser det ut som att Niklas var den sista som varit där inne.

Maria gick runt inne i Joakims rum, det var lika välstädat som vanligt. Hon lyfte upp fotot bredvid sängen, bilden föreställde Joakim och hon själv i en båt, han log mot kameran och Maria log åt minnet. Hon satte tillbaka den, det var obegripligt att polisen varit där. Hennes Joakim var inte en sådan, han skulle inte göra någon illa. Hon var glad att Ann var borta, hon utnyttjade ändå bara Jocke, trodde att hon kunde behandla honom hur hon ville. Dom hade känt varandra väldigt länge ända sen lekis. Då hade Jocke och hon hatat varandra, på högstadiet hade dom börjat dejta, sedan dess hade dom gjort slut och återförenats om vart annat. Trots det var det nästan bara hon själv och Jockes kompisar som visste om deras förhållande, Ann ville inte visa Jocke för någon av sina vänner, han var inte tillräckligt bra för det, tyckte hon. Maria hade tjatat gång på gång att en tjej som sa så, inte var att lita på, men Jocke hade inte brytt sig och fortsatt att vara henne till lags. Nu när han var misstänkt trodde Maria inte sina öron, den idén var helt absurd, skulle han skada henne, nej aldrig, om det inte var självförsvar, hon tänkte efter, nej inte ens då. Det här var verkligen inte likt honom, fast Ann hade ju alltid påverkat honom på ett negativt sätt. Maria som trodde att hon hade koll, dom var ju ändå tvillingar, hon och Joakim, men hon hade visst fel. Hon hörde nycklar rassla i låset ute i hallen. Snabbt gick hon ut ur rummet och stängde noggrant dörren efter sig, Jocke gillade inte att hon var där inne, ”lite privacy behöver jag” brukade han säga. Maria accepterade det, det var ju trots allt hans lägenhet, hon visste att han kunde kasta ut henne när som helst.

Han satte sig på golvet, han var glad. Nöjd över sin insats, över att mardrömmen var över.
- Nu kan du vila i frid brorsan, nu ska inte hennes plågoande störa dig, jag står inte ut med tanken på att hon ska leva och inte du, nu har jag skapat rättvisa. Han talade ut i tomma intet och fick inget svar, men det kändes som att någon höll med honom. Han vardag skulle fortsätta precis som vanligt nu, nu när inget störde honom.

Niklas och Jenna satt och myste i soffan när det ringde på dörren. Niklas svor och reste sig.
- Jag kommer snart, ska bara öppna. Han drog på sig T- shirten igen och gick ut i hallen. Han tittade genom ”kikhålet”, han blinkade och tittade igen, jo det var en polis. Han öppnade på glänt.
- Vad vill du?
- Jag heter Karin, sa hon och log, jag skulle vilja ställa några frågor.
Niklas drog handen genom håret.
- Sätt igång…
- Jag skulle vilja ta det där inne. Han suckade och bjöd in henne, dom satte sig i vardagsrummet. Niklas såg sig om efter Jenna, men hon stod antagligen i duschen.
- Vad gäller det? Frågade han igen.
- Mordet på Ann Lindström. Han nickade fundersamt.
- Okej…
- Var befann du dig natten till den 23 Juni?
Han tänkte efter en stund.
- Jag var hemma.
- Ensam?
- Nej, Rasmus, Jocke och Jenna var här också.
- Inte Ann?
- Jo, hon och Jocke kom senare, dom hade varit hos henne först. Karin antecknade i sitt block.
- När gick dom?
- Nej, alltså Jocke stannade över natten, men Ann ville hem, det var väl runt två sådär.
- Gick hon ensam?
- Ja, hon ville det, hon skäms lite över Jocke, kan inte förstå det, han är en toppen kille.
- Var hon och Jocke ett par?
- Ja , det var allvar mellan dom, fast Anns farsa gillade visst inte honom.
- Visste han om att dom umgicks?
- Nej, det tror jag inte. Karin lade ner blocket i väskan och skakade hand med honom.
- tack, sa hon, du föresten är det här din? Hon drog upp en påse med en tändare i.
- Ja, det tror jag.
- Kan du förklara hur den hamnat hemma hos Ann?
- Nej, jag har inte en aning, Jocke hade den sist.
Hon tackade igen och lämnade lägenheten.

Joakim stirrade på dom vita väggarna runt honom, rummet var litet och det kändes som det sakta krympte och hotade kväva honom. Dom båda poliserna satt mitt emot honom, han kippade efter luft. Kvinnan räckte honom ett glas vatten och den andra klappade honom uppmuntrande på axeln.
- Det går bra, sa han.
- Jag ställer en fråga nu, du besvarar den när du känner dig redo okej?
Han nickade och svalde.
- Har du egen nyckel till Anns hus?
- Mm…
- Så ni var alltså ett par?
- Mm…
Han hade ingen anledning att ljuga om det.
- Har du varit där nyligen?
- Nej.
- Inte?
- Nej.
- Vi har hittat saker som tyder på det. Har du varit där nyligen?
- Ja. Viskade han.
- Okej, vad gjorde du där?
- Hämtade några av mina saker.
- Du lämnade alltså ingenting?
- Nej.
- Inte din kompis tändare?
Joakim begravde ansiktet i händerna och grät tyst. Han förstod att dom visste, visste att han försökt skylla på någon annan. Han satte sig ordentligt och tittade på dom under luggen.
- Jag ska säga som det är, sa han, jag vet inte varför jag försökte skylla ifrån mig, när jag är oskyldig, men… Han berättade om sorgen, om sin vistelse i Anns hus och slutligen om tändaren.
- Jag ville bara att ni skulle låta mig vara, jag skulle aldrig göra Ann illa.
Karin suckade.
- Om du bara låtit oss sköta utredningen, du har ju alibi för kvällen.
- Vem då?
- Niklas, du sov ju där. Eller?
- Javisst ja, kan inte komma ihåg allt var ju ganska packad.
- Men han kan i alla fall vittna om att du befann dig långt ifrån mordplatsen. Joakim lutade sig lättat tillbaka, klumpen i brösten minskade.
- Jag är alltså inte misstänkt längre.
- Åjo, än har vi inte släppt att den teorin är möjlig, du är den sista som rört vid henne.
- Ja, vi hm… Vi alltså, jag var hos henne, innan vi gick till Niklas.
- Vad gjorde ni där?
- Vi hm…
- Hm?
- Myste… Han såg generat ner i bordet.
- Dina fotspår finns inte på brottsplatsen och dina fingeravtryck inte på mordvapnet, så…
- Har ni hittat det? Vapnet?
- Japp, en kniv från Duka, full med fingeravtryck..
- Vad säger det er?
- Inte mer än att vem personen än var, var han inte så noga men att inte lämna spår efter sig.
Joakim nickade.
- Okej, men hitta honom, ta hand om honom, för min skull, för Anns skull. Han tackade för sig.

Ute i bilen väntade Maria på honom, hon hoppades att inget nytt problem dykt upp.
- Hur gick det?
Han slog sig ner på sätet bredvid henne.
- Bra, jag är inte en mördare längre.
- Då finns det väl inga problem nu då?
Maria körde ut på E4:an och svängde mot Stockholm. Hon såg på honom.
- Jag trodde jag kände dig. Hur okänslig får man vara? Ann är fortfarande borta.
- Äsch, hon finns i ditt hjärta, sa vi hitta på någonting i kväll? Gå på bio?
- Nej tack, gå du.
Resten av bilturen var det tyst som i graven. Maria försökte komma på någonting att säga, men misslyckades. Utanför ett radhus stannade hon bilen.
- Jag ska bara lämna lite pengar till en kompis, jag är skyldig.
Joakim nickade stumt.

Hon blev bara borta några minuter. Han följde henne med blicken när hon kom ut på trappen igen, tätt följd av en kille. Hon gav honom en snabb kram och satte sig sedan i bilen igen.
- Vem var det där?
- Kevin, heter han.
- okej, sa han och vände bort blicken.
- En vän bara, han fick tillbaka pengarna, det är allt.
- Mm.
- Då så? Ska vi hem nu?
- Japp.

Han stängde dörren efter henne och gick in i badrummet, han satte sig på toalettsitsen, han hade sett blicken i hans ögon, blicken hos en kille som just mist sin flickvän. Fast i det här fallet hade hon inte dumpat honom, utan dött, faktiskt blivit mördad, av honom, honom själv, han såg sig i spegeln, såg ansiktet, ett blekt, benigt ansikte, ansiktet hos en mördare. Och den där stackars Joakim fick lida för det. Han kände sig yr, rummet skakade, han böjde huvudet mellan knäna och tog några djupa andetag. Så började den där rösten prata med honom igen, ” det är inte ditt fel, du gjorde rätt”. Han tog av sig skon och kastade den i väggen.
- Om jag gjorde rätt, varför i helvete känner jag som jag gör?!?! Svara på det du, din jävel.
Det blev tyst ingen svarade. Han tittade upp i taket.
- Förlåt bror min, jag måste göra någonting åt det, du är ingen jävel, jag saknar dig.

Maria drog telefonsladden med sig in på toaletten och stängde dörren efter sig.
- Du har fått betalt och nu tänker du tjalla din skitstövel, glöm det.
- …
- Jag skiter i hur du känner, ett pip och du är död!
Joakim knackade på dörren.
- Är du klar?
Maria slängde på luren.
- strax, sa hon.

Karin bad honom att slå sig ner, hon granskade honom ingående.
- Det var något du ville berätta?
- Nej, jag vill erkänna, något hemskt, något förfärligt, jag ångrar mig inte, hon förtjänade det, men det är synd att pojkstackaren ska lida.
- Backa lite nu, vad pratar du om?
- Ann Lindström, det aset.

Joakim lyfte upp locket till kikhålet, vad är det nu då? Tänkte han, när han såg Simon. Han hade inte uniform på sig, men han kände tydligt igen ansiktet. Han klev åt sidan och släppte in honom.
- Vill du något särskilt, häkta mig igen kanske?
- Nej absolut inte, jag tänkte bara att du kanske ville höra att vi hittat den som bragde Ann om hennes liv.
Joakim stapplade bakåt, han höll precis på att ramla när han fick tag på byråkanten.
- Jag menade inte att chocka dig, vi kanske ska sätta oss.
Dom gick in i vardagsrummet, han frös så att han skakade. Simon gav honom filten som låg på bordet innan han började tala.
- Kevin Durståhl, heter han, är i din ålder, har bott på psykhemmet Liljan, fram tills i höstas då han blev utsläppt. Han har ingen familj, hans mamma och pappa dog i en bilolycka när barnen var små, hans enda bror dog förra året, självmord. Han har erkänt att det var han som högg henne, men han hävdar att han fått betalt. Just nu vägrar han säga av vem, men det ska nog komma fram så småning om.
Joakim var mållös, han kände sig tom, han skulle just försöka säga något när ett brak hördes inifrån köket.
- Förlåt, ropade Maria, det var en tallrik bara.
Simon reste på sig.
- Ni kanske vill vara ensamma? Jag går nu.
Joakim gjorde ett försök att resa på sig.
- Du behöver inte följa mig till dörren, jag hittar ut själv.
Joakim log tacksamt.
- Hejdå, sa han, hör av dig, när du vet mer.

Så fort Maria hört att dörren gått igen, rusade hon ut i hallen och greppade telefonen. Signal efter signal gick fram utan att någon svarade. Hon flämtade, då var det alltså sant, den jäveln hade gått till polisen. Hon visste inte vad hon skulle göra. Tids nog skulle Kevin försäga sig. Varför hade hon tagit hjälp av honom, varför? Hon ville ju bara att Joakim skulle få mer tid för henne, men när han fick reda på sanningen skulle han nog inte ens vilja prata med henne.

Joakim satt kvar länge efter det att polisen gått. Han tänkte på vad han sagt, Kevin och betalning, med ens gick det upp ett ljus för honom. Maria var hos någon Kevin och gav honom pengar. Han dundrade ut i köket, Maria låg på golvet och plockade upp glasskärvorna.
- Du din… satans bitch!
Hon såg på honom.
- Jag kan förklara!
- Det behövs inte jag förstår nog, du skickar någon att döda min flickvän, bara för att du är så patetisk och avundsjuk!
Han sparkade på henne.
- Ann var en hemsk människa , hon var så elak mot Rickard att han tog livet av sig.
- Det där tror jag inte på.
- Kevin var ledsen och arg på henne, hon förödmjukade hans bror så mycket att han tog livet av sig, jag hörde henne prata om dig…
Joakim måttade ännu en spark mot henne.
- Hon pratade om att hon skulle ta pengar av dig och sen dumpa dig!
- Det är inte sant!
Maria höll upp händerna för att skydda ansiktet.
- Jo, jag ville bara inte att hon skulle såra dig.
- Vad tror du att du har gjort nu då? Gjort mig en stor tjänst kanske?
Den här gången träffade sparken henne i magen, hon tappade andan och föll bakåt.
- Jag menade inget illa, viskade hon.

Dörren slogs upp.
- Jag glömde min jacka , ropade Simon.
Joakim flög i från Maria, men det var för sent, polisen hade redan sett att dom bråkade.
- Vad händer här?
- Inget, svarade Joakim och log snett.
- Han försökte ta livet av mig och jag har något jag måste berätta.
- Lugna ner er och följ med mig ner till stationen.
Ingen av tvillingarna protesterade. Att förhöra Maria tog inte lång stund, hon var villig att erkänna allt. Simon beslutade att hålla kvar henne.
Joakim du kan gå nu, men du kommer inte undan ostraffat, misshandel är olagligt.

Kevin blev glad över att se Maria, hon förtjänade lika mycket som honom att sitta där. Rösten talade till honom igen, ”Det här gjorde du bra”. Kevin log för sig själv.
- Ja, nu mår jag bra, allt är i sin ordning.

Joakim sjönk ner i soffan. Han som litat på Maria, ställt upp för henne, låtit henne flytta in hos honom när hon blivit vräkt. Men allt var förgäves trots det han gjort för henne, hade hon inte vågat komma till honom och berätta hon hört av Ann, utan tagit saker i egna händer. Alla som han älskade försvann från honom. Niklas litade nog inte på honom mer. Maria, ville nog aldrig se honom igen. Och Ann hans älskade Ann var borta, borta för alltid. Lika bra hon tänkte lämna mig, den subban. Han lutade huvudet mot soffkanten. Allt blir bra, tänkte på han, jag ska inte släppa dig Maria, du är mitt allt, min älskade syster, det du gjort mot mig hade du säkert en mening med. Jag ska förlåta dig, ta dig i min famn. Allt blir bra, det måste det bli, när ingen ser kan vi vara mer än syster och bror.

Simon ställde ner kaffekoppen på Karins skrivbord.
- Det här var bland det konstigaste jag har hört, sa han.
Karin log.
- Ja, en kille mördar en tjej, på någons befallning. Denne någon visar sig vara syster till tjejens pojkvän och till råga på allt vill systern ha honom för sig själv.
- Jag skulle inte vilja ha min syster.
- Nej, det är ju faktiskt olagligt.
Dom skrattade.
- Ska vi gå och ta en fika?
- Ja gärna, vi behöver lite semester efter allt som har hänt.

Maria stirrade upp i taket.
- Jag älskar dig Joakim, mer än bara som bror.
Hon förstod att det hon gjort var oförlåtligt, men kunde inte hjälpa att det kändes bra. En sak var säker hade den teaterlärare som nekat henne stipendium sett henne nu skulle hon ha varit stolt, Maria hade aldrig spelat så bra, alla hade gått på bluffen, fram tills nu. Hon hade låtsats varit ödmjuk och rädd , men allt var bara en lögn.

När Ann fick syn på honom kände hon sig inte rädd, hon förstod att hon var avslöjad. Att leva på andras missöden, var inte ett bra liv.
- Döda mig bara, sa hon, jag förstår att det är det du vill, ingen kommer sakna mig, efter allt jag har gjort dom.
Hon skrek inte, grät inte när hon slog i asfalten, tvärtom, det kändes bra…