Själasorg var det ord som kom över mig.
Mina armar värkte, de var fulla av nya sår. Jag tänkte att livet är ganska outhärdligt
samtidigt som jag funderade på om jag skulle ta en cigg eller inte. Väckarklockan på
sängbordet tickade högre och högre. Jag började känna mig alldeles yr och vimmelkantig.
Kanske var det dags att släcka lampan. Men ordet lämnade mig ingen ro. Själasorg.
Jag klev upp ur sängen och tittade ut genom fönstret, himlen var täckt av gnistrande stjärnor.
Planlöst vandrade jag runt i min tomma lägenhet, fylld av nattens tystnad, oron ville inte lämna mig.
Jag undrade vad som gick snett, var det något jag kunde gjort annorlunda? Något jag kunde låtit bli att yppa?
Tankarna malde, och jag satte mig på golvet och lutade huvudet mot knäna.
Tiden gick och jag utarbetade en plan i mitt huvud.
När morgonen grydde hade jag ett långt brev färdigt där jag talade om hur mycket jag älskar er alla.
Jag klädde mig och gjorde mig redo.

En stund senare flög jag genom luften, svävade på osynliga vingar, och för första gången på väldigt länge kände jag mig fri.
När jag nådde mark kände jag ingenting förutom lycka.

Ni ska veta mina älskade, jag finns fortfarande här hos er, även om ni inte märker min närvaro.
Jag kommer aldrig att lämna er.