Kölden hög tänderna i mig då jag öppnade porten,
men det var precis vad jag ville.

Ett… Två… Ett… Två…

Jag håller takten så gott de går,
Men omgivningen vrider energin ur mig,
En bänk,
Jag finner min ro,
Drar nageln sakta upp och ner längst armstödet,

Är jag där?
Allt spinner, men förblir på sin plats,
Luften är för ren, vill ha den kvav,
Vill kippa efter andan,
Räkna bladen på prästkragen.

Åren drar i mig,
blir grå, sliten,
av sten där jag sitter.

Vem sa vad?
Vad sa vem?
Det regnar bokstäver,
Stora, små,
röda, blå.

Med ögon, och ben,
i kors,
håller armarna högt,
över huvudet,
Där du kan se dem.