Hönan som ruvat på de sex äggen
i 19 dar flyttades igår till en egen bur
för att få lite ro det sista.

När vi lade ner henne i det nya redet
bufsade hon till sig
och ett ägg rullade utanför hennes vinges skydd.
Snabbt pickade hon på ägget lite lätt och det kom ett pickpick tillbaks
inifrån.
Med huvudet förde hon in ägget under vingen igen.

I eftermiddag när vi gick för att se till henne
var hon uppe och krafsade runt i den lilla ytterburen
utanför redet.

Jag tog några långa kliv fram
och lyfte på taket till redet.
Äggen såg blanka och tunna ut så som de brukar göra efter lång ruvtid. snabbt sträckte jag fram handen men
en millimeter ifrån stannade jag, precis som om det vore en kokplatta jag skulle testa.
Ett ögonblick
och så lade jag handen på äggen. De var kalla.

Av alla döda människor och djur jag sett har jag ändå alltid förstått när jag tittat noga, att de är döda. Men jag kunde inte se på äggen huruvida dess kycklingar var, döda.

Det lilla fatet bredvid äggen
med tunt tunt med vatten, för att inte någon vimsig kyckling skulle drutta i och drunkna var is.

Jag gav hönan vatten
och hon drack.
Mina händer blev våta när jag grejade med vattnet
och när jag skulle lyfta undan några hinkar och pinaler
som var i vägen
var fingrarna stelfrusna.

Ruvhönan blev jättestressad
av allt mitt stök.
Jag tog upp henne i famnen.
Hennes fötter var fågelkalla
så som de brukar va.
Från min famn såg hon de andra hönorna i den stora hönsburen som nyfiket satt på sina pinnar och glanade.
Hon kacklade
och slängde sig ditåt, tror jag.

Jag såg ner på de sex vita äggen
som såg ut precis som de brukar.
Snabbt
lade jag ner henne på dem och stängde runt henne.
Nu fick hon inget annat val
än att ligga på äggen.
Lite vatten och en värmelampa fixade jag till henne också för utan värme dör man.
När jag gick
tittade jag henne inte i ögonen,
men jag tänkte att det är nog svårt att titta en höna i ögonen.