Mitt liv består av kluriga
TP-frågor, halvrökta cigg
och ärrad hud.
HIM sjunger om något som jag
tolkar som dödslängtan,
jag dras med, dras ned.

Sprattlande kippar jag efter luft,
insärjd i ett kaos,
sträcker förgäves ut mina
händer mot dig som går förbi,
förgäves, du är blind för mina
behov.

Du frågar hur jag mår,
-Jo tack, det är bara bra.
(Om man bortser från
ångesten, självhatet,
ärren och allt det andra
så är det bara fint.)