Kommer ni ihåg i åttan?
Den tiden.
Mobbing. Inte endast mot mig, utan mot många.

Jag mådde SÅ dåligt då. SÅ dåligt.
Det är svårt att förklara, bland det svåraste.
Inte endast för att det var den jobbigaste tiden i mitt liv. Men hur förklarar man hatet mot dem?

I mitt huvud blödde mina armar av flera öppna sår. Men inte i verkligheten.
I verkligheten drog jag på mig ett léende samtidigt som jag drog på mig en tröja innan skolan.
I verkligheten skrattade jag.
I verkligheten mådde jag bra.
Men i mitt huvud, det var det enda som betydde något.
I mitt rum till en låt som förklarade min smärta, tårar, så många att de skulle kunna fylla ett litet hav.


Kommer ni ihåg i åttan?
Så kommer det att bli igen.
Och jag vet inte om jag klarar det igen.
Det var snudd på omöjligt att orka gå igenom det DÅ.
Varför skulle jag orka det nu?

På allvar. Jag vet inte om jag orkar.

Men... Vad ska man göra om man inte orkar?
( det är nu jag börjar prata om det jag inte borde prata om. Men det är också detta som finns i mitt huvud, dag och natt.)

Ta livet av sig?

Kan man göra så, bara försvinna sådär?
är det bättre?



Eller ska jag flytta till ett helt annat land?

detta är nästan skrattretande, men det känns mindre inbjudande att flytta till ett annat land än att ta livet av sig...



I mitt huvud flödar blodet från öppna sår längs min arm.
I mitt huvud flyger jag någonstans, där ingen, INGEN, hittar mig.
I mitt huvud finns inte verkligheten.

Men i verkligheten finns den.
fan då.

Tänk, I mitt liv är verkligheten min värsta mardröm.
haha.

om ni fortfarande inte förstår var jag vill komma;



Kommer ni ihåg i åttan?


( och jag tänker inte ta livet av mig. Inte nu iallafall, så var lugna.)