Om jag säger att jag tänker på
en ensam Volvo Amazon parkerad
i ett häpnadsväckande ljus
vid Stadsgårdskajen nolltre trettio
när ljuden börjat tänjas ut
och mannen i den nattöppna korvkiosken
längtar norrut, liksom vågorna
mellan isbrytaren Ymer och Gröna Lund
och himlen ler osynligt som nattprataren
i radions P3 och hela Stockholm
är som ett tidningsbud strax innan
väckarklockan ringer ––

om jag säger att en känd politiker
stannar till på Kornhamnstorg
med nattbrisen från Slussen
fläktande upp genom byxbenen
och vidare under nylonskjortan
längs hans taniga vita sidor
som en sval smekning, en kittlande tunga
och att han snyftar till
och att han inte kan förklara
och inför Bågspännarens tysta blick
gråtande faller på knä: ”Det är
så vackert, det är så jävla vackert” ––

om jag säger, om jag säger att
jag har en Katarinahiss som går
från maggropen och upp till halsgropen
och att någon åker i den just nu
och att vibrationerna från hissen
får hela mig att vattras?