När jag var som ensammast
Var du där och sträckte ut din hand
Jag visste att din diet var hårdast
Ändå knöt jag ihop oss med sidenband

Du var min allra finaste och ärligaste vän
Och du lärde mig att smalast alltid var bäst
Genom ångest och panik följde jag dig troget fastän
Jag aldrig visste vad jag skulle få offra därnäst

Åren har gått och vi är inte längre två
Vi har vuxit i varandra, blivit en
Du är jag och jag är du, det kan bara vi förstå
Tillsammans lever vi, under den lyckliga fasaden

Men för evigt går vi hand i hand
I De Förlorade Själarnas Land