Nej, jag har ju aldrig brytt mig förut
Är det din närhet som fattas?
Är det dina kyssar jag saknar
eller är det lugnet i din säng?
Är det ditt sätt att laga frukost
eller hålla om mig när vi lagade mat?
Är det sättet du kysste min nacke
eller sättet du rörde dina höfter?

Varför denna plötsliga insikt
Över 200 dagar för sent
Är det sättet du brukade somna på om kvällen
eller sättet du vaknade på om morgonen?
Är det sättet du går, står, ler, skrattar?
Är det minnet av dina varma händer
och hur de brukade värma mina?

Har vi nu nått den oundvikliga gränsen
av insikt över 200 dagar för sent
Ska jag nu stå här och ångra allt
som egentligen aldrig blev fel?
Vad frammanar denna väl undantrycka tanke
i ett hjärta som aldrig varit lyckligare?

Jag tror bestämt att det är sättet du kysser henne
med samma känsla som när du kysste mig
Eller är det sättet du ler åt henne
med samma leende du brukade le åt mig?
Är det fel att säga att jag saknar dig,
när det är det jag verkligen gör?
Jag tror det är ditt sätt att värma hennes händer
eller hur du rör dina höfter för henne,
och skrattar det skratt som gjorde mig knäsvag.

Jag ser ingen annan förklaring,
och mitt hjärta som aldrig varit lyckligare.