Här står tiden stilla. Det har den gjort alltid gjort. Alla levande ting runt omkring har upphört att njuta av livet, dess tillvaro upprätthålls av maskiner. Andning sker inte reflexmässigt, utan artificiellt. Klockans syretillförsel sköts genom slangar, monitorer och tryckpumpar. Ett djupt hål har borrats där meningen och glädjen en gång fanns, nu vill man utvinna olja istället. Blodröd olja flyter ut över det kaklade golvet. Klinikens väggar är armerade med meningslöshet och i taket hänger lampor som utstrålar kyla, mörker och moraliskt fördärv. Här ekar tystnaden, här härskar tomheten. Kanske vill den ut? Kanske vill den ha ett slut? En suck ekar i de benvita, korridorerna. Krossad är armen, dörren barrikaderad och där solljus en gång strömmade in flyter nu nattsvart bläck. I detta fängelse komponeras armodets symfoni utav en kylig vindpust som utsänts av döden själv. Det var här allt en gång tog sin början, och det är här allting kommer att få sitt slut.
Han drar en djup suck och träder in på förmannens kontor, precis som det var överenskommet. Han är punktlig, det har han alltid varit. Hans blick möter vägguret, som skurit tystnaden mitt itu, och mitt i rummet, bakom ett skrivbord av ben, sitter Han, förmannen, som Han alltid gjort och som Han alltid kommer att göra.