Ibland känns det som om jag försöker skiten ur mig,
utan att riktigt försöka
utan att riktigt ta i
eller att verkligen våga chansa

för det är väl det som allt handlar om?

Att verkligen våga försöka,
fast det är uppenbart
att det är lönlöst

Ibland inbillar jag mig
att det är själva försöket
som är det viktiga,
och inte prestationen

Men det hänger väl ihop?

Och sen försvann jag in
i det förvrängda, förvridna
nystan av tanketrådar