Jag har nog aldrig sprungit så fort. Över stock och över sten, jag hade inte ens tid att snubbla. Med paniken i halsen tog jag mig fram genom skogen, som jag tidigare under dagen så fridfullt strosat fram i. Jag hade gjort det igen, det där som jag så många gånger lovat både nära och kära att sluta med. ”Nu får du skärpa dig, Gloria!” ekade i mitt huvud, och paniken blev om möjligt ännu värre. Det hade ju inte gått att låta bli. Precis som så många gånger förr hade jag gjort det förbjudna. Det förbjudna som med åren bara blivit grövre och grövre, och nu verkligen nått sin kulmen. Det här är berättelsen om hur allt i mitt liv blev som det blev.

Ända sedan jag var liten har något varit… annorlunda med mig – vilket psykologerna var noga med att påpeka. Att säga att något var konstigt eller fel var inte att tänka på, fastän det gick hur lätt som helst att läsa mellan raderna. Om inte annat lyste det i mammas ögon så fort jag gjort något nytt sattyg, som hon kallade det. Det började väl någon gång i 10-års ålder. Till en början handlade det om saker som att jag rotade runt i mina klasskamraters bänkar, tog mig in på lärarrummet och snokade eller bröt mig in i och läste min systers dagbok. Allt det där jag visste att jag inte fick, ville jag göra mer än något annat. Speciellt när jag fick ta mig in i något förbjudet – som lärarrummet. Och några tillsägningar hjälpte inte. Det var som om alla ”Hur kunde du göra så?! Du vet mycket väl att du inte får!” tog sig in genom ena örat, och ut genom det andra. Åtminstone var det som bortblåst när jag var mitt uppe i mina illdåd. Då fanns inget som helst samvete eller vetskap om att det jag gjorde var fel, det fanns inget som kunde stoppa mig. När jag väl fick ett infall om att göra vad jag nu fick lust till gick jag in för det till hundra procent, och några skuldkänslor fanns det över huvud taget inte plats för.

Jag minns så väl hur det hela började, och hur det gick till när jag genomförde mitt första brott, som man väl kan kalla det trots sin ringa storlek. Det var på hösten, jag hade precis börjat ettan på en ny skola i en ny stad. Sommaren hade jag ägnat åt att flytta till den här nya staden, och att lära känna den. Några nya kompisar hade jag dock inte lyckats lära känna än, men det var väl meningen att jag skulle göra i skolan. När jag väl började skolan hade mina intressen dock ändrats från att leka till att hitta på helt andra saker. När mina klasskompisar lekte Under örnens alla vingar kom, ägnade jag hellre tiden åt att gå för mig själv och filosofera.

Eftersom barn i allmänhet inte är en grupp som uppskattar att ägna sig åt filosofi blev jag ensam om min hobby. Både under raster och på lektionstid fick jag massor med tid för mig själv. Ju mer tid jag fick, desto mer destruktiv blev jag – och då inte mot mig själv utan människorna omkring mig. Jag tålde inte när lärarna, eller mina föräldrar, sade åt mig vad jag skulle och vad jag inte skulle göra. Fick jag en tillsägelse blev jag sur på en gång, och agerade med . Mina klasskamrater, som ofta reagerade med oförståelse och irritation på vad jag än gjorde och sa, förbättrade inte det hela. Med tiden fick jag allt oftare tankar om att jag skulle hämnas dem som gjorde mitt liv till vad det var – ett helvete. Så plötsligt kom de, impulserna. Impulser är visserligen inget fel i sig. Jag tycker personligen att ett liv helt utan impulsivt handlande blir ett rätt tråkigt liv, men de här impulserna jag fick var inte direkt godartade. Tvärtom var de direkt dåliga.

Jag gjorde allt för att reta dem i min omgivning. Efter ett tag märkte jag att det mest effektiva var att göra sådant som jag verkligen inte fick, så med tiden bestod mina impulser enbart av sådant. En vanlig dag i skolan kunde till exempel börja med att jag, redan innan första lektionen, tog mig in i pysselskåpet (lärarna förstod aldrig hur) och spred ut allt material, inklusive de miljoner små pärlorna, över klassrummet. En annan gång tog jag mig in i städerskans skåp och gömde alla hennes sopborstar, på olika ställen i skolan. Detta var såklart inte ett önskvärt beteende, och något varken mina klasskompisar eller lärare visade någon som helst uppskattning för. Ändå fortsatte jag. Det var som om låsta utrymmen var något jag väldigt gärna ville in och skapa oreda i. Kanske för att hela mitt liv var rena oredan. Jag vet egentligen inte. Såhär fortsatte det i alla fall under flera år framåt. Det varierade en del i hur ofta impulserna kom, och hur grova de var, men de upphörde aldrig att finnas, och mina föräldrar upphörde aldrig att försöka få mig att sluta. Jag fick komma till kurator efter kurator, psykolog efter psykolog – men det enda de kunde säga var att det var något annorlunda med mig. Turerna mellan alla psykologer och andra förstå-sig-på-are pågick väl hela mellanstadiet skulle jag tro. Sen tappade de väl hoppet om mig. Visst fick jag fortsätta gå och prata med någon även under högstadiet, men det var nog mest för att få det att se ut som om de gjorde något. Det var mer alldagliga samtal än någon slags psykologisk behandling av mig.

Under högstadiet fortsatte mitt beteende, och det tycktes vara samma saker som fascinerade mig. Då fick ju både jag och mina klasskamrater låsbara skåp istället för bänkar också – vilket ökade mina chanser till att bryta in mig på spännande platser. Var gång jag blev lite irriterad på någon av eleverna på mitt lilla högstadium tog jag tillfälle att på något sätt ta mig in i dess skåp och lämna mitt spår på något sätt. Allra effektivast för min tillfredsställelse blev det om jag bad om nycklar från skolvärdinnan. Hon hade nämligen en dyrk som funkade till alla elevers skåp, och lånade jag den för att bryta mig in i någon annans skåp blev det som två förbjudenheter i en.

Mina samtal med olika psykologer fortsatte under hela högstadiet, men då ingen ändring tycktes komma började mina föräldrar ledsna på mig. Visst är det förståeligt att man inte orkar med ett barn, som har så grova impulser som jag hade, till slut. Vad de än sade, oberoende på i vilket tonfall och volym de använda, kunde jag inte ta till mig det. Jag vet inte hur många nattlånga samtal vi hade, det gick inte att hålla räkningen. Det började i princip alltid med samma mening: ”Du Gloria, de har ringt ifrån skolan igen och vi skulle vilja prata med dig om det”. Efter ett tag behövde de bara säga ”Du Gloria”, för att jag skulle förstå vad det handlade om. Sen fick jag oftast redogöra för exakt vad jag hade gjort, och hur i helvete jag fick för mig något sådant – som min pappa alltid uttryckte det. Att jag sällan, eller aldrig, hade någon egentlig aning om varför struntade han i. Jag skulle berätta det ändå. I princip alltid slutade de här samtalen med att mamma började gråta, pappa gick ner i källaren och hamrade – och jag blev om möjligt än mer negativt inställd till min omgivning. Till slut gick det alldeles för långt, och jag gjorde något värre än någonsin.

Det var någon gång i maj, sista månaden i nian alltså. Dagarna var helt fantastiska. Solen sken och folk gick i princip i sommarkläder redan – men för mig var det helt tvärtom. Jag var värre ur balans än någonsin, och mitt impulsiva beteende hade nått höjder som det aldrig tidigare varit på. Under en och samma vecka tog jag mig in i datorsalen och bytte inställningar på i princip alla datorer, tagit vaktmästarens verktyg och spikat igen en av dörrarna till toaletten och tagit mig in i hela 3 klasskamraters skåp och spridit ut deras grejer lite var stans i skolans lokaler. Dessutom hade jag varit allmänt jävlig när jag varit hemma. Så det är ingen underdrift att säga att mina föräldrar efter den här veckan var otroligt besvikna på mig. Tvärtom fick jag världens utskällning, jag tror det var på Lördagen. Både mamma och pappa tog i från tårna och vräkta ut sig ena elakheten efter den andra. Som vanligt kunde jag inte ta till mig något av det de sa. Inte ens när de sa att jag kanske skulle bli placerad i en annan familj, för ”här kan du ju uppenbarligen inte vara kvar” reagerade jag nämnvärt. När de var klara med sitt bara gick jag. Utan att säga var eller hur länge jag skulle vara borta, tog jag mig ut ur huset och gav mig iväg.

Att jag bara gick sådär kan väl ses som en någorlunda lugn reaktion. Jag tror inte att vilket barn som helst skulle ta en sådan rejäl utskällning jag precis hade fått med ett sådant lugn. Men jag hade väl vant mig, antar jag. Och trots att jag på ytan verkade lugn, var jag allt annat än det. Inom mig kokade jag nämligen. Det var ju oftast så jag reagerade på de utskällningar och tillsägelser jag fick – med ilska eller irritation. Så för att försöka lugna ner mig tog jag mig till skogen. Det var en ny grej jag hade börjat med, att dra mig tillbaka till skogen. Jag tog mig till mitt favoritstråk och började promenaden. Men trots fågelkvitter, lövens prasslande av vinden och den söta ekorren jag såg kunde jag inte få bort min ilska. I vanliga fall behövdes det bara ett par kilometer för att jag skulle märka skillnad i mitt humör, men så var det alltså inte den här dagen. Så jag fortsatte min promenad.

Tvärtom mot vad jag märkt på mina tidigare promenader blev jag nästan argare och argare ju längre jag gick, och ganska snart fick jag lusten att gå emot dem igen. Vid det här laget hade jag gått längre än jag någon sin gjort. Jag hade aldrig varit såhär lång ut i skogen förut. Plötsligt skymtades ett hus bakom träden. Det var över mitt förstånd hur man kunde bo där, mitt ute i skogen, men uppenbarligen var det någon som gjorde det. För tillfället var det tomt, och jag funderade på om det var möjligt att ta sig in i det. Självklart var det möjligt med mina inbrytarkunskaper som jag hade fått med åren, men jag hade aldrig gjort något liknande förut så jag tvekade ändå. När jag kom närmre och såg att dörrlåset var av den enklare sorten försvann den tvekan dock på en gång. Kvar fanns bara lusten att ta sig in, och skapa oreda – precis som vanligt. På någon sekund var jag inne.

Det verkade inte direkt vara någon vanlig familj som bodde i huset. På köksbordet stod nämligen maten serverad, i tre olika stora tallrikar, utan att det var någon hemma. Jag var bara tvungen att smaka. Var det något som skulle konfundera de som bodde i huset borde det ju vara att deras var uppäten. Dock var det bara maten på en av tallrikarna jag kunde äta upp, de andra fick jag inte ner. Som om inte maten vore nog börjad jag också möblera om bland deras köksmöbler. Köksbordet ställde jag längs en av de vita väggarna, medan jag ställde stolarna på andra sidan rummet. Lampan fick hänga kvar i taket, men en liten byrå de hade i ena hörnet ställde jag mitt på golvet istället. Vilken tillfredställelse det var! Medan jag släpade det massiva ekbordet över golvet kände jag hur mina aggressioner flöt ur mig. När jag var klar satte jag mig i den minsta stolen. Dock var jag lite för stor för den och den gick sönder. Så istället för att ta igen mig gick jag upp på ovanvåningen.

På ovanvåning fanns två sovrum, ett med en liten säng i och ett med en stor och en lite mindre säng i. I övrigt var det ganska tomt. En hemmavävd matta låg på det dammiga halvgolvet och i taket hängde en liten lykta, sen fanns det inget mer. Det var ganska uppenbart att de som bodde här bara ägnade ovanvåningen till att sova på. Där uppe såg jag till att skapa så stor oordning som möjligt i rummet med den lilla sängen. Ut med täcket ur påslakanet, och kuddarna la jag där i istället. Dessutom lyckades jag av någon outgrundlig anledning vända på denna lilla säng, så den låg på sidan. Sen kom tröttheten. Alltid efter ett sådant här impulsanfall blir jag så fruktansvärt trött. Det är som om all min energi fullständigt pumpats ut ur mig, och kvar finns bara trötthet. På bara några sekunder tog jag mig till det andra rummet, lade mig i den lite mindre sängen och somnade snabbt.

Inte förrän jag hörde ytterdörren där nere öppnas vaknade jag, och då var det inte något segt uppvaknande. Nej, jag slog upp ögonen i panik. ”Shit”, tänkte jag,”vad ska jag ta mig till nu!?”. För även om mina små dåd gav mig en otrolig tillfredsställelse ville jag inte bli ertappad med dem. Jag hade inga problem med att få se hur de som blivit utsatta reagerade av vad jag än hade gjort, men att behöva stå för det ville jag inte. Därför blev jag otroligt stressad när jag hörde att familjen kommit hem. Jag var tvungen att ta mig ut ur huset så fort som möjligt, och gärna utan att de märkte något. Jag rusade upp ur sängen och slängde mig fram mot fönstret. Som av en händelse stod det en stege precis där utanför. Så försiktigt jag kunde, men ändå fort, öppnade jag fönstret och började klättra ut. Precis när jag satte mig på fönsterkarmen hörde jag steg i trappan, så då var det brott. Jag tog två steg i ett, hoppade sista metern och väl nere på marken sprang jag.