I dimmor som aldrig riktigt tycks lyfta,
springer jag på kullersten tills mina lungor blöder.
Springer,
bort,
bort,
bort härifrån.

Det är svårt att veta vart man ska,
när man knappt ser sin egen hand framför sig.

Jag önskar jag var lätt som solstrålar,
så jag slapp springa,
och kunde flyga,
och finnas till i ljuset.

Men klappa mig inte på huvudet,
håll inte i min hand.
Låt inte mig störa.

Jag ska bara springa lite till.
Vi får se om dimman lättar,
och om jag kan hitta tillbaka igen