Detta är en novell, som vanligt är i de flesta av mina noveller, så är poeten och personen i brevfilmen två helt skilda personer.
Jag, en blottare
Först går jag in på banken och fram till kassan, sedan gräver jag i fickan efter plånboken och tar på begäran fram mitt idkort. Då kan hon se mig i hela min nakna skönhet.
Jag går in på apoteket, tar en kölapp och när det är min tur visar jag upp för expediten ett gult papper där det står vad jag är drogberoende av, för henne är det sedan bara att fråga mig in på bara skinnet om det är första gången för mig och om jag därför behöver ytterligare information. Jag har förstås sedan länge tvingats äta medicinen mot pollenallergi och nöjer mig med att skaka på huvudet som en riktig rocker.
Jag cyklar ner till stranden och brer ut en filt samt ställer ifrån mig cykelkorgen på denna. Cykeln har jag lagt i gräset en bit ifrån mig. Ty även en tjänare förtjänar sin rättmätiga vila. Sedan tar jag av mig skidmasken och blottar för alla att se mitt yttre anlete. Det inre sparar jag till de närmaste av familj och vänner.