Häromdagen sprang jag på ett hopvikt papper som låg på gatan. Det fanns tecken och bilder på den sida som vändes mot solen, emedan molnen inte precis flockades på den ljusblå himlen, ändå var det egendomligt kallt i skuggan och vinden blåste en smula just i trädens grenverk och löven rörde på sig. Att jag verkligen sprang är väl kanske att ta i, det är mer en uttrycksform än någon giltig sanning. Sant var iallafall att papperet var vikt och att det var av nyfikenhet som jag mest stannade till och tog upp detsamma till granskning. Först när jag gjort detta kom det över mig en känsla av att snoka i andras saker. Strängt taget angick det väl ändå inte mig att någon tappat, avsiktligt eller ej, detta stycke papper på en av fotgängare väl trafikerad gata. Händelsen utspelade sig på Drottninggatan i huvudstaden och som bekant är detta en gågata sedan några årtionden tillbaka i tiden.
Nåväl, nyfikenheten segrade över mina möjliga moraliska betänkligheter. Jag vecklade försiktigt upp papperet och dröm om min chock när jag rätat ut papperets hela yta och fann, ja, jag vet knappt om jag kan omsätta min upplevelse i reella ord. Av en sådan art var denna upplevelse att den knappt låter sig beskrivas. Jag hämtade mig dock efter en bra stund och hela denna tid stod jag som förstenad medan gatans parlament och andra individer passerade på alla sidor och håll runt omkring min person. Vad jag nu till slut efter mycken känslomässig och moralisk fundersamhet kommit fram till under de dagar som gått sedan denna händelse, är att jag bör dela med mig av den. Som en varning till alla de människor som är känsliga av sig och som kan tänkas hitta ett liknande ark ligga och skräpa som ett slags vittnesbörd på människans brottsliga beteende via ett till synes enkelt papper som kan ligga vikt på en gata i staden. Kanske tilltuftsat och trampat på. Kanske i andra kulörer, med andra texter och bilder på den synliga sidan som tvingar fotgängaren att kasta sina ögon på och locka med sitt hemliga och tillika osynliga budskap. Vad som fanns inuti, på insidan av papperet är som sagt nästan obeskrivligt. Jag suggererar mig själv till att mana fram allt vad mod heter för att kunna komma med detta avslöjande. Papperets insida var vitt, dess nakna sanning blickade mig rakt i ansiktet. Papperet var naket. Detta slog mig som om någon plötsligt och med någon schvung, givit mig en örfil mitt på vänstra kinden och sedan en till en stund senare på den högra.
Som tur var så var detta papperets baksida. På framsidan gjorde arket reklam för en nyöppnad klädbutik. Men att baksidan var vit och naken, alldeles bar, kändes för mig som en barbarisk tanke. Någon kunde väl ha tryckt en dikt eller en adress där för att något litet skyla papperets nakenhet. Men nej, där framstod sanningen för mig som en blixt från klar himmel. Det var ett masstryck. Ett sorts flygblad utdelat i vem vet hur många exemplar. Chocken har lämnat mig, men upplevelsen gör mig ännu skakad och rent ut sagt uppbragt, ja sorgsen. När jag väl hämtat mig gick jag raka vägen till mitt arbete och begravde mig i jobb tills chefen kom och bad mig gå till sängs för natten.