Åh, du sköna åkomma,
vad bär du i ditt sköte åt mig.
Kanske ett smaragdhjärta
eller gyllene guldringar?
(Som skall trädas över mitt ringfinger)
Eller är det för mycket att hoppas
kryper du enbart innanför mitt skinn
så mitt hjärta, en gång för alla, skall förgöras?
(Mitt diamanthjärta som förvandlades,
ett hjärta av kol kan lätt förgöras)

Så du retas
kryper långsamt genom min vävnad,
vidrör varenda millimeter.
(Det smärtar,
kanske är det värt det onda?)
Trots att jag ej ser en fysisk skepnad
så känner jag doften av eter.
Din lukt påminner mig om det förflutna
om åren som blev stulna.
(Än försvinner dem,
vad är det man hoppas sen?)

Eller var du den enda,
min trolovade som föll ner på knä.
Var jag upptagen med att blunda,
Med att inte se?
(För jag vågade inte se,
vad ditt hjärta kan tänkas ge)

Åh, min älskade,
kryp du innanför mitt skinn.
(Jag är redo)
Det var du som dödade
den andra halvan.
(Du sköt i prick på tavlan)
Men än är jag förlåtande
så sjung ännu en av dina sånger,
(för de äro underbara,
Det har jag hört)
bär mig,
dit jag inte vågade.

Ångesten förskönas än,
så visa mig det sköna,
det vackra,
det underbara.
För än har jag icke sett,
det du andras hjärtan gett.
(Eller äro det enbart tomma ord,
från martyrer på vår jord).