Du var mina sommarmoln
gråblå, kalla
på en ljus natthimmel
och så fulla av tårar du aldrig släpper
så jag vattnar orkidéerna med mina egna,
hoppas på att de ska överleva, hoppas på
att du ska gro

Ut ur ditt skal, riva loss mitt, skratta, le
le utan gift om tänderna och sorg i blick
jag vill också le, skratta i vår makabra komedi

dalar till marken, tappar andan, din tärande, närande, varande och icke-varande kärlek tär på mig. förtär mig. Äter mig med tryffelolja och fransk Sauvignon cirka 1972.
Medan jag ligger här...
orörlig

spring, spring!
spring här ifrån

det är allt jag vill göra
och tankarna virvalar, London! Paris!
eller kanske Tokyo...
vart, vart ska jag fly från dig

Du, du, du min älskade
min kalla, blåögda, vilsna pojke

Där, här, överallt, i min säng,
på min ö i stockholm, på din.
I din mammas tesalong, i skogen, på fälten,
i himlen över fontänen vid karlaplan, i nattkylan!
I min hand.... så sval och fast.

den nyutslagna häggen
kan inte ens fräta bort lukten av din mjuka hud
trots att jag snart kräks av lukten

nu är du körsbärsträdets vita tårar
som faller utanför mitt fönster
och jag,
jag är ansiktslös, könslös, bortföst, borttappad
och alldeles, alldeles bortsprungen