Jag gick med säkra steg mot mitt skåp. Han stod som väntat mot skåpet och väntade, han väntade på mig. Han, med stort H. Han som hade det bländande leendet, han med det gyllenbruna håret och de djupblåa ögonen. Han som alla ville ha och slängde en extra blick åt. Han som man skulle kunna sitta och titta på i timmar, utan att tröttna. På sig hade han en vanlig svart t-shirt och ett par vanliga blåa jeans, det var inget speciellt, men han kunde ha på sig en sopsäck och det skulle vara snyggt på honom. Men bara för att vara mer perfekt än vad han redan var, så har han den härligaste humorn, den underbaraste personligheten och det omtänksammaste sättet att behandla folk på.
- Ellen, sa han medan han lutade sig bort från skåpet. Hur är det?
Han log. Man kunde se hans smilgrop i den högra mungipan, väldigt liten, men den fanns där. För att se smilgropen fick man titta väldigt noga – vilket jag hade gjort den senaste tiden. Att se smilgropen var verkligen höjdpunkten på dagen, smilgropen bekräftade att han log på riktigt. Varje gång han log mot lärare var leendet oftast falskt och när han log åt något skämt som han egentligen inte tyckte var bra så syntes det i hans leende. De sanna och falska leendena var identiska - om man bortser från den lilla, lilla smilgropen. Faktiskt är inte många som kan se skillnad på de båda leendena. Men nu, just nu, fanns smilgropen där, bara för att han såg mig.
- Bara bra, svarade jag honom när jag hade gått fram (småsprang är ett bättre ord) till honom. Jag har saknat dig.
Han skrattade till och kysste mig på munnen.
- Ellen, den var inte ens en timma sen vi sågs sist.
- Känns som ett år sen för mig, bortförklarade jag mig.
Han kramade mig hårt och jag andades in hans killparfym. Folk hade slutat att titta på oss där vi stod. De var vana. Nyheten var över och ingen orkade bry sig längre. Alla hade vant sig, alla utom Nisse.
Nisse, eller Denise som hon egentligen heter, var min bästa kompis sen sandlådan. Vi har nog aldrig bråkat, och jag tror inte att vi kommer att göra det heller. Men Nisse kunde inte förstå att jag av alla människor var tillsammans med någon. Döm henne inte för hör hårt, jag kan förstå henne. I varje film där någon pussades eller något sånt, brukade jag titta bort – töntig, jag vet. Jag hade varit skeptisk till den underbara saken som kallas kärlek ända till jag träffade Jesper.
- Hallå, världen anropar, sa en välbekant röst samtidigt som röstens ägare knackade mig lite lätt på axeln.
Båda jag och Jesper vände oss och kollade på Nisse, men släppte inte taget om varandra.
- Hej, sa jag misstänksamt, med tanke på hennes retsamma blick. Vad har du så kul åt?
- Jag sa ”Ellen” säkert tio gånger innan du reagerade.
Hon skrattade. Jag älskade verkligen hennes skratt. Det lät så härligt, hela hon var härlig. När hon skrattade kunde man inte låta bli att skratta.
- Jesper reagerade inte heller, sa jag till mitt försvar och hoppades att jag hade rätt. Så skyll inte bara på mig.
Han skrattade till och log och självklart blev jag knäsvag. Det var ingenting jag kunde hjälpa, stå så nära honom, höra hans skratt, känna skakningarna i hans bröst som skrattet orsakade och samtidigt se honom le.
Jesper harklade sig.
- Förvänta dig inte för mycket, hörde jag Nisse säga. Han var bara närvarande de två sista gångerna.
Jag tog på mig en allvarlig min, som antagligen inte såg så allvarlig ut eftersom jag inte kände mig allvarlig, men nu tror jag att jag ska sluta att skriva ”allvarlig” för jag har allvarligt använt ”allvarlig” allt för många gånger i denna allvarliga mening.
- Jesper, sa jag allvarligt och tittade skämtsamt på honom. Hade det inte räckt att knacka mig lite diskret på axeln.
Han svarade inte, men log lite finurligt. Jag förstod ganska snart att han inte skulle svara, och jag vred försiktigt huvudet så att mina läppar kunde åter igen möta hans. Det var nästa konstigt att jag fortfarande stod upp med den hjärtklappningen som jag hade, men mirakel händer.
- Guys, jag måste gå nu, sa jag fastän jag hellre hade varit kvar hos dem och pratar ett tag till. Pappa väntar, vi ska till doktorn.
- Visst ja, det sa du igår, sa Jesper och drog mig motvilligt ifrån sig och gav mig en lätt kyss på pannan. Du ringer väl ikväll?
- Som om jag kan låta bli, sa jag medan jag skrattade.
Han blundade och såg ut att tänka på något och var väldigt koncentrerad. Men såg hur hans ögon röde sig under ögonlocken och hur han drog på munnen.
- Vad är det med dig, frågade Nisse Jesper samtidigt som hon småfnissade. Du ser ut som om du försöker att se när din hund kommer att göra sina behov nästa gång.
Jag skrattade ännu mer än vad jag redan gjorde, men skrattet övergick i ett frenetiskt hostande. Jag satte mig ner på huk och lade huvudet mellan knäna. Både Jesper och Nisse satte sig jämte mig och försökte lunga ner mig, de visste att det brukade gå över fortare då, det hade hänt innan. Faktiskt händer det flera gånger om dagen, särskilt när jag skrattar. Det är därför pappa väntar, vi ska till doktorn idag.
- Hur är det? Frågade Nisse mig och tittade på mig. Det där var värre än vanligt.
Jag insåg inte förrän jag kollade på Nisse att tårarna faktiskt fanns i mina ögon. Om det var för jag hade skrattat eller hostat vet jag inte, men jag antog att det var det sistnämnda alternativet det berodde på.
- Jag vet, sa jag samtidigt som en - inte så farlig, hostning tog form i min hals. Jag överlever nog.
Jag kollade på två par väldigt oroliga ögon. Både Nisse och Jesper hjälpte mig upp och Jesper tog försiktigt tag om min högra hand för att ge mig en kram, samtidigt som Nisse tog tag i min högra arm för samma anledning. Allting slutade med att de båda stod och drog i skrattande Ellen. Tillslut satte jag mig ner på golvet, och drog med mig båda två i fallet. Jag måste faktiskt erkänna att då var det många som kollade på oss. Och jag kan faktiskt inte klandra dem, det är inte så vanligt på våran skola att två elever står och bråkar om en annan elev för att sedan blir nerdragna för att ligga och skratta ohejdbart på golvet, i alla fall två av dem gjorde det. Det tredje vågade inte skratta mer än vad hon gjorde rätt om hon hade velat, hon visste att detta skulle leda till ännu en hostattack.
- Hörni, jag måste verkligen gå nu, sa jag ovilligt. Vi ses imorgon och hörs ikväll.
De sa båda hejdå till mig, och jag hörde bakom mig där jag gick:
- Vad var det du tänkte så koncentrerat på innan? Frågade Nisses röst. Eller hade jag rätt?
- Inte precis, svarade Jesper. Jag tänkte på att memorera hennes skratt, det kan ju ta några timmar innan jag hör det igen.
Jag log.
- Ni två är helt omöjliga var Nisses svar, men jag kunde faktiskt inte hålla med henne, vi var kära.