pappa

när jag var liten vägrade jag kalla dig det
du var alltid bara ditt namn för mig
det känns så symboliskt
för hur du varit emot mig
och var vi faktiskt har hamnat

det är så sorgligt
hur den onda cirkeln fått fortsätta
som ett skenande tåg

och jag har bara kunnat stå där och titta på
medan du förlorat oss och dig själv
till dina inre demoner
och det krig som förts i släkten i tiotals år
verkar aldrig kunna komma till nån sorts fred
aldrig \"glömma och förlåta\"
gå vidare och inte ständigt börja om på nytt

du har skadat oss för livet
precis som du blev
det är något jag aldrig kommer kunna förlåta
hur mycket jag än förstår hur du hamnade där
så kunde du ha tagit emot den hjälp du skulle ha fått
om du bara hade svalt din förbannade stolthet
och tackat (eller åtminstone accepterat att säga) ja

nu är det för sent
alla ljus har brunnit ut
och vi hostar sönder våra lungor i röken
ingen eld utan rök
det är visst den man dör av

jag är glad att vi slapp brinna ihjäl
nånstans ska man ju vara glad för det lilla
men jag har ändå brännsår över hela kroppen
som kommer att vara ärr i resten av mitt liv