minns du när vi låg där i natten?
på golvet på min systers madrass
när vi var så nära man kan vara jordiskt

och jag sa flera gånger, så ofta att det nästan kändes dumt
att jag tyckte så otroligt mycket om dig

jag sa det för att jag inte vågade säga sanningen
som för att försöka plussa på tills det blev tillräckligt för att täcka
det jag för första gången insåg:
att jag egentligen menade och kände

jag älskar dig


vi är ett år gammal nu
och har lärt oss att krypa och tala
vi har nog till och med börjat lära oss att gå

du vet älskling,
när du stod där i köket i din rutiga skjorta och dina tighta ljusblå jeans
redan då hade jag kunnat tala om för mig själv
att vi inledde vår existens

jag visste egentligen det redan när jag var fjorton år
när jag satt i mitt mysbelysta flickrum
lyssnade på hans ord i sången, han som såg ut som du
och önskade mig någon som ni
nu har jag dig

du och dina smörgåsgurkor
din ekologiska mjölk som tagit sig in i mitt nästan veganska kylskåp
som du dricker till dina dansande kex

mina undangömda tuggummin
och din förståelse för min konstiga fobi när du gömmer undan det blöta pappret

jag kan fortfarande se din panikslagna min
ackompanjerad av mitt skratt
när du råkade kasta en pinne i pannan på mig
istället för långt iväg för hunden att hämta

det enda som skuggar dig är din gubbiga kvällsbutterhet (som dock stundtals är ganska charmig)
och framförallt... denna totala brist på insikt i att På spåret inte är ett bra program

men för att sammanfatta det hela:

... jag älskar dig