När varje ny dag på börjas har
jag en förhoppning i mej. Kanske,
kanske är idag den dagen hon
frågar om vi ska hitta på något
efter skolan. Men efter varje dag
kommer jag hem. Blir ledsen och
frågar mig själv om det här verkligen
händer. Ska 5 års vänskap försvinna
i vinder. 5 år av lycka och kärlek.
Jag vill verkligen inte att det ska
vara sant. Du och jag var bästa
vänner. det skulle alltid vara
vi det var så vi sa, vi skulle sitta
på hemmet med en stickning i
handen. Snälla glöm inte mig.
vi har varit med om så mycket.
Du skar dig. Du fick anorexia.
Du fick depressioner. Och vad
fick jag? Ingentig.
Jag förlorade min vän i svälten.
Ska vi ge upp nu?

Du finns kvar på jorden och i mitt
hjärta kommer du alltid att finnas
även om jag börjar tyna bort i ditt.
Det värsta är när någon älskar
mer. När någon lägger ner all sin
kraft i vänskapen. Och när allt
bara blåses bort när du vänder
ryggen till.