Emma tittade ut över den gamla skolgården. På den gråa asfalten fanns överallt lekande barn som skrattade och gav ifrån sig glädjetjut efter glädjetjut. Hur mycket hon älskade att sitta och bara låta ögonen vandra från den ena barnleken efter den andra, går inte att beskriva. På den utslitna träbänken satt hon rast efter rast och när skoldagen var slut gick hon inte hem som normala tonåringar gjorde, utan då lät hon hennes fötter leda henne mot en lekpark eller till ett dagis. Hela hennes liv hängde på att sitta och studera deras bekymmerslösa rörelser och deras ovetande blickar. Än så länge trodde de att det värsta man kan vara med om var att bli den som först blir hittad när man leker kurragömma, eller kanske att favoritdockan blev av med en arm.

Men Emma som också har sprungit runt skrattandes på samma skolgård vet att förlora en lek inte alls är det värsta som man kan vara med om. Emma som är äldre och mer erfaren utav vad livet har att erbjuda, vet något som man gråter flera tusen tårar mer för.

Det var precis på dagen ett år sedan hon var lycklig senast. På ett helt år hade hon inte skrattat en enda gång och vartenda leende som hade ljugit lika mycket som alla hennes positiva svar på frågan ”mår du bra?”. Hon önskade så mycket att hon verkligen mådde bra, att hon inte skulle behöva ljuga när någon frågade henne en artighetsfras. Men Emma visste att det inte går att vara lycklig när lyckan finns inspärrad flera tusen mil ifrån henne. Hon vet att det inte går att skratta om det enda som lämnar henne är hjärtskärande skrik av psykisk smärta och de falska leendena är värda lika mycket som hon själv.

Men hon har efter tiden lärt sig att leva med att vara olycklig. Hon har efter hand lärt sig att färgglada kläder inte döljer den gråa person som hon har blivit och nu vet hon att le falska leenden är bättre än att inte le alls. Emma vet att om man ser lycklig ut i andras ögon behöver hon inte så ofta svara på hur hon mår. Hon vet att det är lättare att fejka ett leende och att skratta ett falskt skratt än att svara positivt på frågan ”mår du bra?”.

Att säga att hon mår bra är nästan samma sak som att säga att hon hor glömt, men glömma kommer hon aldrig att göra. Hon kommer aldrig att glömma alla de gånger som hennes skratt kom bubblande från hennes mage och alla de gånger som hon somnade med torra kinder. Något som också alltid kommer att finnas i henne huvud, är den gången då hon och hennes syster hade våffelkrig och de skrattade så mycket att hon hade träningsvärk i magen dagen efter. Hon kommer heller aldrig att glömma när hon och hennes syster badade i sjön när vattnet egentligen var för kallt och de båda fick stanna hemifrån skolan för att de hade feber. Hon kommer aldrig att glömma sin syster.

Det var Emilias försvinnande som var orsaken till att hon satt där på bänken och räknade varje glädjelös sekund. Om det inte vore för Emilia hade hon inte känt som hon gjorde. Det var på den gamla slitna skolgården som hon hade sett sin syster senast, så hon var övertygad om att det var här som de kommer att träffas nästa gång. Varje dag sedan hennes syster försvann ur hennes liv hade hon suttit på bänken och tittat ut över de glädjefulla barnen och tänkt. Hon hade tänkt på alla de minnen som hon hade upplevt med sin syster och på hur mycket hon saknade henne. Hon saknade alla skratt och allt det som hon inte kan göra nu och hon saknade att sitta uppe hela natten, titta på stjärnorna samtidigt som hon pratade med sin syster.

Hon tittade på klockan och upptäckte till sin förtret att klockan var fem över halv elva, vilket betydde att rasten var slut och att svenskan började om fem minuter. Egentligen hade hon velat sitta kvar och låta blicken falla över de oskyldigt ovetande barnen, men hennes ben var alltför vana av att resa sig upp när klockan visade att rasten var slut så hjärnan hade ingenting att säga till om. Lärarna på skolan hade slutat att fråga om varför hon inte var med sina klasskompisar på rasterna och varför hon istället satt ute på en bänk med ensamheten som sällskap. De hade helt enkel slutat att bry sig, eftersom att det enda svaret hon fick var att hon mådde bra och att de skulle sluta att oroa sig.

Plötsligt ökade hennes steg och hon skyndade sig igenom korridoren. Hon var alltid tvungen att gå genom den korridoren varje gång hon var på skulle till sitt skåp och varje gång tyckte hon att det var lika obehagligt. Det var där som hon hade upplevt det värsta som kunde hända henne, det var där som hennes tvillingsyster – hennes allt, hade blivit kidnappad.

De hade stått som vanligt och bara skrattat, utan att egentligen haft något att skratta åt. Deras klasskamrater hade tittat konstigt åt deras håll, men när de såg att det var tvillingarna som skrattade hade de ointressant gått tillbaka med att ta ut sina engelskaböcker ur skåpen. Det var den sista gången Emma skrattade. En stor kraftig man hade sedan kommit fram och knackat de båda på axeln, och både Emmas och Emilias skratt hade slutat genast. Han hade bett Emma att följa med, men hon hade vägrat. Då tog han istället tag om Emilias vänstra handled och drog henne mot sig. Hela Emmas kropp hade skrikit att det han gjorde var fel, men hennes mun vågade inte uttala orden. Han hade gått ut med Emilia skrikandes och ingen hade varit förmögen att göra något, allra minst Emma. Hon hade bara skrikit rakt ut när han hade gått och lämnat henne och hennes klasskompisar kvar utan Emilia.
Sen dess hade hennes liv varit en enda stor börda, och hon önskade inget annat än att bli av med den. Men hon visste att hon inte kunde lämna jorden ännu, hon skulle ju finnas där när Emilia kom tillbaka. För visst skulle hon göra det?

Om Emma bara hade vetat sanningen så skulle hon inte dag ut och dag in ha suttit och sett på när andra barn hade roligt, för om hon hade vetat sanningen hade hon nu haft roligt själv. Om Emma hade vetat sanningen hade hon inte behövt låta hennes smärta komma ut med blodet varje kväll, hon hade inte ens tittat på rakbladet. Om hon hade vetat hur det egentligen låg till skulle hon just nu, i denna sekund känna hur skrattet kom bubblande ifrån magen och hennes leende hade varit lika vackert som hennes tankar om henne själv. Om någon hade sagt henne sanningen skulle hon inte ha legat vaken och tittat upp mot stjärnorna och hon skulle inte heller undra om hennes andra hälft också såg samma syn. Men eftersom att hon inte vet sanningen så vet hon inte att varje natt så tittar hennes syster tillbaka på henne, ifrån stjärnorna. Om hon hade vetat sanningen hade hon låtit sina änglavingar prassla och hennes långa vita klänning hade bländat stjärnorna. Om hon hade fått reda på sanningen så hade hon nu varit tillsammans med sin syster, men eftersom att sanningen inte pratar för sig själv kommer hon att sitta på samma skolgård tills hon inser att hennes syster inte kommer tillbaka.

(Hon kommer aldrig att inse sanningen.)