ett jag vill aldrig tynga ner någon


och brevid alla tabletter
på ditt nattduksbord
vid sidan av
CVKslangar i bröstet
och bakom alla
ärr på huden finns
ärr på djupet

på både dig och mig

och jag hatar allt
att det hände och att jag
att allt blev som det blev

det finns ändå ingen som
någonsin kan förstå
hur det känns
hur jag känner
för jag är fortfarande
brevid
vid sidan av
och bakom alla
slangar och plastbitar
fastän slangarna och plastbitarna
nu har förvandlats till ärr

allt blir kvar som ärr

kortison som gjorde dig
så sprucken
men dom hade lim för sånt
spruckna cancerbarn
de fanns botemedel för allt som hade med dig att göra

och jag då
bland hyllorna
så ordningsfullt organiserade med klisterlappar
och små gosedjur brevid
det fanns liksom inga
botemedel för rädsla

och jag vet att jag är hemsk
jag vet att det liksom inte
är rätt att jag bara tänker
på mig själv
jag borde ha stöttat dig
genom allt

men det är som att rädslan
gör mig rädd för att känna
jag vill inte förlora
någonting
det var som att rädslan
gjorde mig stel kall okänslosam
för jag ville inte vara mer tyngd
ville inte tynga ner någon









två jag vill aldrig tynga ner någon

och det var väl därför
som det tog slut med det enda
den enda jag verkligen älskade
och jag flydde först
han va liksom mitt allt
jag antar att rädslan för att bli
ensam igen
inbillade mig själv att jag ville såhär

jag förstörde allt
för att inte själv bli förstörd
jag trodde väl att det skulle kännas bättre
om jag visste att allt är mitt fel
allt är mitt fel

och ja
jag tyckte att det känndes
bara så rätt
och ja
det var kanske bara en inbillning att
det var rätt sak att göra

att det var rätt
för jag vill aldrig tynga ner någon
allra minst mig själv