Du satt på stranden
Händerna var knäppta i knät
Fötterna var nedgrävda i sanden
Men vem var det du förlät?

Du såg mot soluppgången
Du satt tyst och stilla
Du var fri men kände dig ändå fången
Du mådde bra men mådde ändå illa

Du ville vara ensam och ifred
Du behövde koncentrera dig
I gryningen svor du tyst en ed
Du blundade och såg inte på mig

Himlen blev orange och röd och gul
Det var det vackraste jag nånsin sett
Jag kände mig varken tråkig eller kul
Jag var varken hungrig eller mätt


Jag satt på stranden
Mina fötter hade jag grävt ner
Bredvid dina i sanden

Jag såg på solnedgången
Jag var tyst och stilla
Undrade vem som höll dig fången
Vem som gjorde dig så illa

Jag visste inte då
Att det var du som gjorde så

Jag trodde inte då
Att du gjorde så

Du var fånge i dig själv
Du gjorde dig illa själv
Utan någon annans hjälp
Du behövde ingen annans hjälp

För den du förlät
Var dig själv