Tårarna bryter fram, från tomma intet.
Drömmarna om kärlek bränner mina sinnen
och jag vet ej längre vart jag ska gå.

En gång brukade jag ha en famn att gå till
när jag behövde få känna trygghet och stöd.
Men nu när allt det där är borta
står jag ensam och inser att jag är vilse.

Mamma sa att jag måste hitta min väg att gå,
och gudarna ska veta hur mycket jag har försökt.
Men den väg jag tar tycks vara fel
då allting bara rasar samman till ingenting.

Så vart ska jag ta vägen nu när allting känns så hopplöst;
när mitt hjärta känns tömt och jag har ingenstans att gå?
Hur länge ska jag stå här ensam och undra
om jag någonsin kommer hitta tryggheten igen?